Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikingatiden - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en öppning i taket, och kring det skumma ljuset från härdens eld
samlade sig husets folk under de långa vinterkvällarna, lyssnande
till någon sagoberättare eller glammande vid dryckeshornen, fyllda
av det skummande, hembryggda mjödet.
Befolkningens huvudnäring var jordbruket samt naturligtvis krea-
tursskötsel, jakt och fiske. Storgods funnos helt visst, men ser man
på våra äldsta lagar, äro dessa snarast avfattade för en befolkning
av småbönder, för ett demokratiskt samhälle, där alla i det hela
voro jämnställda och i varje fall hade samma politiska rättigheter —
trälarna naturligtvis undantagna. Men vikingatidens svenskar voro
därjämte driftiga köpmän, vilka såsom de flesta forntida kustfolk
förenade handel och sjöröveri. Och detta hade utvecklats till en
betydande nationell institution. På våren samlade sig den s. k.
ledingen, d. v. s. skepp från alla landskapen vid Östersjön, och
under sveakonungens eller hans jarls befäl drog denna flotta ut på
köpmansfärd och sjöröveri. På Estlands och Vendens kuster gjordes
överfall, vanligen i syfte att infånga trälar, ty dessa ledingar voro
närmast stora slavjakter. Då ett starkare motstånd var att befara,
inskränkte man sig till ett fredligt handelsbyte, och därpå seglade
flottan tillbaka, varefter man fördelade bytet och skildes. Men vissa
vikingar eller »väringar» fortsatte året om dessa sjöfärder, och på
Rysslands floder trängde de ned ända till Konstantinopel, dit de
årligen kommo i stora skaror för att avyttra sina varor, mest päls-
verk, samt inköpa nya, särskilt specerier, som de sedan avyttrade
i norra Europa. Andra väringar togo tjänst såsom legoknektar hos
kejsaren, som av dessa nordbor upprättade ett särskilt väringagarde,
vilket också omtalas på våra runstenar. Hur vanliga dylika färder
voro, framgår av Västgötalagen, som har ett särskilt stadgande om
arv efter män, som avlidit i Grekland.
I Östgötalagen har ett annat uråldrigt minne från vikingatiden
bevarats. Fädernejorden gick då antagligen i arv till äldste sonen
och styckades icke. De övriga sönerna hänvisades, såsom lagen
säger, till »havs eller hirdgård», d. v. s. fadern utrustade dem an-
tingen till vikingar med skepp och vapen eller ock satte han dem,
med en anständig lösegendom, i någon stormans hird. I viss mån
levde detta uppfattningssätt kvar hos vikingarnas normandiska ätt-
lingar. Tancred de Hauteville — stamfadern för Syditaliens nor-
mandiska erövrare — hade tolv söner; av dessa lät han en ärva
familjeegendomen, och de elva drogo till Syditalien för att där vinna
nytt land. Vikingalivet var således en institution, som gav hela den
nordiska kulturen på 800- och 900-talen dess särskilda skaplynne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
