Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikingatiden - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riddartid var vikingatågens period. Visserligen är det djupt ohisto-
riskt att föreställa sig 8oo-talets vikingar som Tegnérs korrekte
Frithjof, men skillnaden mellan Frithjof och en verklig viking är
knappast större än mellan Frithjof och en verklig korsriddare från
medeltiden. Både vikingen och korsriddaren voro vilda och råa
barbarer, grymma och förvärvsgiriga. Men det fanns dock en ideal
fläkt över deras liv: vördnaden för mannens mod och det outsläck-
liga begäret efter äventyr. För båda var tillvaron snarare en roman-
tisk äventyrssaga än nykter och kall verklighet, och jämför man
idealfigurerna från båda dessa sfärer, ligger romantikens skimmer
kanske starkare över de nordiska diktgestalterna än över de franska,
starkare över Sigurd Fafnesbane och Helge än över Roland och
Olivier.
Denna romantik hindrade hos oss den germanska hjältediktningen
från att liksom i Tyskland sjunka ned till »folket». Den förblev
fortfarande en diktning för stormansklassen, för konungar, hövdingar
och vikingar, och liksom de franska borgherrarna hade sina trouvérpr,
hade de nordiska stormännen sina hirdskalder.
Denna hjältediktning är här i Norden icke endast en fortsättning
av folkvandringstidens. Det är nämligen karakteristiskt för all ro-
mantik, att den kastar de gamla idealen över bord och väljer sig
nya. De frankiska riddarna i Karl den stores monarki glömde bort
sina egna gamla stamsagor och skaffade sig nya idealgestalter:
Roland, Olivier, Renault, Guillaume d’Orange och andra; de ridder-
liga skalderna i Tyskland vände sig- icke först till de gamla tyska
sagohjältarna, utan till de moderna franska, till Karl den stores pala-
diner eller, allra helst, till de ännu modernare Artusriddarna, och
på samma sätt kastade romantiken vid 1800-talets början de gamla
klassiska hjältarna över bord för att i stället låna andra från den
germanska forntiden och medeltiden. Ungefär på samma sätt tyckas
vikingatidens skalder hava förfarit. De hjältar, som med säkerhet
förekommit i den äldre tidens poesi, saknas nästan fullständigt i
denna yngre diktning. Om Lodbrok äga vi icke någon eddadikt,
och hans historia finnes numera endast inbäddad i en tämligen sen
vikingaroman om den historiske hövdingen Ragnar. Ingen eddadikt
finnes om Beowulf, ingen om Skjold, ingen om Ynglingatals många
konungar. Med andra ord: de gamla dikterna om de förut popu-
lära hjältarna tyckas nu, här i Norden liksom i Tyskland, hava
sjunkit ned till en diktning blott för bönder, under det att stormans-
diktningen helst rörde sig med andra och nya idealfigurer. Men
dessa voro nästan alla utlänningar, åtminstone inom den norska
poesien, som under folkvandringstiden knappt haft några egna sago-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
