Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikingatiden - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjältar. Sigurd Fafnesbane och hans krets stamma väsentligen hån
Rhen, Volund från England eller Tyskland, Hervararsagan åtminstone
delvis från gotiska traditioner, likaså Ermanarik och Didrik a\ Bern
~ med ett ord, alla de mest populära. De litterära strömningaina
sammanfalla således med de merkantila. En stark strömning kom-
mer från öster, från Orienten, från greker och goter, en annan hån
väster, särskilt från England, och det lider väl icke något tvivel,
att svenskarna företrädesvis förmedlat den förra, under det att
danskar och norrmän huvudsakligen förmedlat den senare. Lik-
som engelsmännen redan förut lånat de nordiska sagostoffen, som
för dem voro nya, lånade nordmännen nu de engelska; de så att säga
hytte sagor, de lämnade ifrån sig dem de förbrukat och togo i ut-
hyte nya, och i följd därav hava den äldre tidens nordiska hjältar
levat kvar i den angelsaksiska dikten, under det att den äldre
tidens tyska hjältar funno en tillflyktsort i den nordiska vikingatidens
diktning.
* *
* *
Under äldre tider antog man utan vidare, att Norden under vikinga- Den nor-
perioden varit en i andligt avseende odelad provins, som agt n turens en.
kultur och en litteratur. Denna åsikt var ett barn av skandinavis- het.
men, och det var naturligt, att man då diktade sig en forntid efter
mönstret av den framtid man såg hägra. Men denna mera nyro-
mantisk-filosofiska än historiska teori höll icke stånd inför en nykter
Och kritisk prövning, och den litteratur, som förut ansetts vara
”fælles-nordisk», måste, åtminstone i sin föreliggande form, räknas
såsom isländsk-norsk. Men å andra sidan har man, synes det mig,
gått för långt i framhållandet av de nordiska folkens särmärken.
Utan tvivel fuimos dylika. Omkring år 700 börjar den förut en-
hetliga nordiska munarten att splittra sig i en västnordisk och en
östnordisk dialekt, och redan förut fuimos nog olika nationaldrag
hos de nordiska huvudfolken, liksom det förmodligen också, då
hksom nu, fanns olikheter mellan västgötens, smålänningens och upp-
länningens lynnen, skiftningar, betingade av klimatet, boplatsens
geografiska karaktär, förvärvskällorna m. m. Men 1 stort sett var
skillnaden knappt betydande, och i det väsentliga var nog kulturen
ensartad. Överallt i Norden voro förvärvskällorna jordbruk och
’ikingafärder, d. v. s. en förening av sjöröveri och handel, och de
större företagen voro helt visst gemensamma. En vikingahar be-
stod av män från hela Norden, vilka följde en popular och segel -
\an anförare. Och vad de mera fredliga handelsfärderna beträffar,
så visa myntfynden, att svenskar i nästan lika hög grad som danskar
93
ht»!
H
r
: I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
