Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikingatiden - Litteraturens bakgrund under vikingatiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mi:
-
i
97
Skalderna
som sago-
berättare.
. 1
skalderna vid det svenska hovet och den därvarande publikens smak,
är det bevarade materialet alldeles tillräckligt. Men det första, som
då slår en, är obegripligheten hos dessa dikter. De äro till ytter-
lighet lärda, och syftet var tydligen, att publiken skulle beundra
just den virtuositet, med vilken skalden anspelade på myter och
sagor. Men å den andra sidan kan auditoriet omöjligen förutsättas
kava känt till alla dessa historier på förhand, och utan en dylik
kunskap blir det hela meningslöst.
Den isländska litteraturen äger också en dylik kommentar till
skaldediktningen i allmänhet, nämligen Snorres Edda, och att ett
dylikt arbete kom till, visar, att denna mytologi och denna sago-
historia icke ens på Island var allmänt bekant utanför de lärda
yrkesskaldernas egen krets. Eddan är som sagt en generell kom-
mentar till skaldepoesien. Varför kallas guldet Fyrisvallarnas säd?—•
frågas det. Och så berättas till förklaring sagan om Rolf Krake och
Adils. Varför kallas striden i en skaldedikt för Hjaddingaväder?
Därpå svaras med en ny saga om Hedins och Hognes strid, o. s. v.
På samma sätt som här böra vi utan tvivel tänka oss en litterär
aftonunderhållning i Uppsalakonungens storstuga. Medan männen
Sutto bänkade kring den stora elden i hallens mitt och där tömde
sina dryckeshorn, steg skalden fram och »kvad» sin dikt. När han
det gjort — och dikten var ju icke lång — fortsatte han med prosa-
kommentaren. Jag har — så kunna vi ju ungefär tänka oss, att
han talat — prisat konungen, därför att han givit mig »uttergäld»,
men »uttergäld» är blott en omskrivning för »guld», och det kallas
så på grund av en saga, som lyder på detta sätt. Jag har vidare
tackat konungen, därför att jag av honom mottagit »Rhenmalm», men
Rhenmalm betyder också guld i skaldespråket, och detta skall jag
förklara genom en annan saga — sagan om Sigurd Fafnesbane och
Niflungarna. Och så fortsatte han antagligen med att förklara alla
o,T1skrivningarna. Den konstrika dikten blev således blott ett pärl-
snöre för alla de myter och sagor, på vilka den lärde författaren
auspelat. Ju flera han kunnat spränga in i dikten, dess värdefullare
ansågs denna vara, och de av auditoriet, som icke njöto av virtuosi-
feten i det sätt, på vilket de kombinerats, njöto i varje fall av de
berättelser, som följde efter. Skaldedikten blev således en poesi
både för de lärda och de olärda.
Men naturligtvis inskränkte dessa hovskalder sig ej till att blott
föredraga sina egna dikter. Hovskalden var ju på sätt och vis denna
f*ds levande bibliotek, och han skulle också känna till andra dikter,
kunna giva sitt auditorium ett slags antologi av hela den nordiska
^’ktningen. En isländsk saga har härom en belysande anekdot. En
Illustrerad Svensk Litteraturhistoria. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
