Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikingatiden - Litteraturens bakgrund under vikingatiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
islänning Stuf var gäst hos en bonde i Norge, då konung Harald
Hårdråde oförmodat kom på besök till bondgården. Stuf fick då
roa honom med att läsa upp den ena dikten efter den andra, ända
upp till trettio, och efter vad han försäkrade kunde han lika många
till. Så slutar berättelsen med, att Stuf själv efter någon beredelse-
tid snidar hop en hyllningsdikt till konungen. Men en lika rik re-
pertoar som Stuf hade nog den isländske skalden i allmänhet. Han
hade av äldre yrkesbröder lärt sig en mängd berömda dikter, vilka
han kunde utantill — någon uppteckning med runor torde endast i
sällsynta undantagsfall hava förekommit, ty det oviga skrivmaterialet
— trä och sten — hindrade en person att föra med sig något rese-
bibliotek. Dessa äldre dikter fortlevde således blott i minnet, i en
muntlig tradition, som gick från skaldegeneration till skaldegenera-
tion, och ehuru minnesgodheten i äldre tider nog var vida större än
i våra dagar, kan det dock ej lida något tvivel, att texterna på
detta sätt blivit icke så litet fördärvade. Vissa äldre ord och allu-
sioner blevo obegripliga, och såsom i all tradition ändrades de där-
för om till andra, modernare, men som i själva verket hade en
annan betydelse. Och någon gång, när hela situationen blivit obe-
griplig för den yngre tiden, kunde skalden retuschera hela texten,
så att han fick en begriplig mening, som visserligen utan att han
själv misstänkte det blev en annan än den ursprungliga. Så för-
modar jag att det gått till med Ynglingatal. Och då texten blivit
ändrad, så ändrades naturligtvis också den för texten avsedda kom-
mentaren. Den var ju icke lika fix som den metriska dikten och
varierades därför lättare efter varje berättares smak och fantasi.
Det var med skaldedikter och med dylika utläggningar, som den
resande isländske litteratören underhöll sin publik i Norge, Sverige
och Danmark. Om det intresse, som man vid stormanshoven hyste
för dylika berättelser, vittnar en isländsk saga: »En gång kom det
en ung islänning till konungen (Harald Hårdråde) och bad att få
stanna hos honom. Konungen frågade då, vad han kunde. Men
islänningen svarade, att han kunde sagor. Då sade konungen, att
han skulle taga emot honom, men till ersättning skulle han förbinda,
sig att med sina sagor roa var och en, som önskade det. Det
gjorde han och blev mycket omtyckt av hirdmännen.» De berät-
telser, som särskilt tyckas hava varit omtyckta, voro historiska. I
en dylik resande sagoberättares yrke ingick därför att på varje ort
han kom insamla så många nyheter, så många traditioner och fakta
som möjligt. Dessa sammanarbetade han till en tidshistoria, som
han sedan föredrog för hirden vid den kungsgård, dit han kommit.
I den nyss omtalade berättelsen slutar den unge islänningen med
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
