Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikingatiden - Den fornnordiska versen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förekomma nämligen kenningar i Beowulf och i Eggjuminskriften,
och vid denna tid stodo nordbor och engelsmän knappast i någon
direkt beröring med varandra. Ett iriskt inflytande på skaldedikten
kan av kronologiska skäl ännu mindre antagas. Det är då frågan:
huru ha dessa omskrivningar uppstått? En förklaring har framkastats
av Axel Olrik. Han sammanställer dessa kenningar med de s. k.
noaorden. Vissa väsen och vissa föremål voro farliga att nämna med
det verkliga namnet, och man använde därför ett förblommerat.
Bland alla primitiva folk är detta ytterst vanligt, och samma vid-
skepelse lever än i dag kvar i vissa folklager. När västgötafiskaren
skall meta abborrar, får han ej säga »abborre», ty då skrämmer
han bort fisken, och därför talar han under fisket i stället om
»skräddare». Djur, för vilka man har att frukta, får man ej heller
reta med att giva dem det nedsättande namnet; man far ej säga
»varg», utan skall begagna termen »gullfot», »gråben» o. s. v. Flera
kenningar göra onekligen intryck av att vara dylika noaord (såsom
särskilt kenningarna för orm), men dessa äro å den andra sidan ett
försvinnande fåtal, och de flesta böra utan tvivel förklaras på ett
annat sätt. Jag anser visserligen ej otroligt, att själva uppslaget,
väckelsen till kenningen, är att söka inom magien, dels i noaorden,
dels i de omskrivningar, genom vilka man ansåg sig få makt över
övernaturliga och naturliga väsen. Men å den andra sidan gav
magiens språk blott själva väckelsen, ty sedan har utvecklingen
skett genom människans naturliga böjelse att skapa poetiska bilder
och till sist genom den poetiska stilens barock. I Eggjuminskriften
hava vi ännu magiens språk, i eddadikten poesiens och i skalde-
dikten förkonstlingens.
Huru föredrogos nu dessa skaldedikter och eddadikter? Talades
de eller sjöngos de? Hos goter, franker, angelsaksare och friser
omtalas väl, att dikter föredragits med ackompanjemang av harpa,
vilket förutsätter sång eller åtminstone ett sångartat recitativ. Men
å den andra sidan äro alla ense om, att något dylikt föredrag icke
förekommit i Norden. Den så ytterst rika sagolitteraturen omtalar
aldrig ett musikaliskt föredrag av en dikt; harpan nämnes väl >
åtskilliga eddadikter, men blott såsom ett instrument, på vilket
man spelade, ej såsom ett, vilket ackompanjerade en sång. En dikt
kallades kvœbi eller kviåa, och att föredraga en dikt kallades att
kveåa, men därmed synes undantagslöst hava avsetts ett talföredrag-
Fanns det då alls ingen sång? Alldeles utan tyckes man ej hava
varit. Så funnos nog »arbetssånger», och på en norsk brynsteO
från folkvandringstiden har Magnus Olsen trott sig finna inristad en
vers ur en dylik. I Grottesången — den enda eddadikt, som kalla5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
