Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikingatiden - Vikingatidens svenska diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke en gemensamt nordisk, utan en specifikt isländsk figur, och
denna slutsats bestyrkes därav, att den sedliga renheten heller icke
återfinnes hos hjälten i de danska och norska Baldersagorna, som
v’ känna genom Saxo. Där liksom i den finska, från Sverige lånade
Sagan, är hjälten ännu företrädesvis den kroppsligt sköne erotikern,
°ch liksom Frey berättas hava haft sin syster till älskarinna, så be-
skylles även Lemminkäinen att hava skändat sin syster.
Ifaldersagan var således känd i Sverige, ehuru i en äldre och
ytsprungligare form än den, som föreligger i Snorres Edda. Men
a andra sidan är det alls icke omöjligt, att den svenska formen
åtminstone påverkats av de berättelser, som äldre isländska skalder
föredragit vid de svenska stormanshoven och som från dessa spritt
sig till folket.
En annan gud, som tydligen varit ytterst populär i Sverige, var Dikter om
æ°r, om vars dyrkan en mängd ortnamn ännu vittna. Denne
klumpige, godmodige bondegud, snar till vrede, men också lätt
försonad, icke svår att lura, men själv icke utan en viss humoristisk
knipslughet, då han träder i beröring med sina fiender, jättar och
dvärgar — denne uråldrige gud, vars vapen ännu utgöres av en
Primitiv stenhammare, som aldrig rider liksom vikingaguden Odin
utan vandrar till fots eller åker efter sina bockar och som alltid
slåss på egen hand, aldrig såsom anförare — denne gud leder säker-
]>n sina anor tillbaka ända till den gemensamt nordiska sten-
åldern och är ett ypperligt, karakteristiskt idealporträtt av den
Uordiske bonden, tecknat av honom själv, lika kärleksfullt som
°nstnären målar sin egen bild. 1 och för sig är denna typ ett
Verkligt konstverk, och ett konstverk, i vilket säkerligen alla de
tre uordiska folken hava del.
Nu finnes det i Eddan en dikt, Hamarsheimt eller Trymskvida,
vilken jag redan förut talat och sofn redogör för det burleska
neP> genom vilket Tors hammare återfinnes. Denna har bort-
^ulits av jätten Trym, Loke upptäcker, var den befinner sig, men
ar Veta, att Trym ej vill återställa den med mindre än att han far
reyja till gemål. Gudarna finna då på ett lustigt knep. Tor ut-
ådes till brud och Loke till tärna, och så begiva de sig till jättens
erfö där bröllopet skall firas. Men knappt har hammaren burits
fö förrän Tor griper sitt vapen och krossar jättarna till smulor,
filen i denna hurtiga, friska dikt skiljer sig starkt från den lärda
sländska allusionspoesien; det, som här berättas, är blott en enda
och denna är rent folklig, under det att de isländska dikterna
esta aV en följd av anspelningar på olika myter, och stilen är
deles den samma som i de yngre folkvisorna, vilka ju äro gemen-
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
