Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den första kristna tiden - Litteraturen under brytningstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
först vid nedskrivandet, och uteslutande voro författarna ej hänvisade till den
muntliga traditionen. Det är nämligen tydligt, att de även, särskilt vad
konungasagorna beträffar, arbetat efter källskrifter, det vill här säga efter de
historiska skaldevisorna, vilkas notiser nu tolkades och omskrevos på prosa.
Såsom Finnur Jonsson visat, synas de flesta av dessa sagoförfattare hava varit
klerker, och lekmän som Snorre höra snarare till undantagen. Detta historiska
sinne hos kyrkans män är egendomligt för Island. I Norge, Danmark och
Sverige synas de helt hava upptagits av de religiösa intressena, och Saxo är
hos sydskandinaverna ett undantag, som blott kan förklaras av Absalon-tidens
kraftigt nationella utveckling.
Vi erhöllo således icke några historiska författare, och de två danskar,
Sven Aagesen och Saxo, som upptecknade sitt fäderneslands öden, begagnade
sig liksom norrmannen Tjodrik munk av de medeltida klerkernas latin och
framställningssätt. Det sista skedet i den isländska sagans historia har således
ingen motsvarighet i det övriga Norden. Men vi hade ej heller följt med is-
länningarna till den näst föregående stationen. Vi höra icke talas om någon
professionell dansk, norsk eller svensk sagoberättare, och då Saxo och Tjodrik
behöva åberopa några hemulsmän, äro dessa alltid islänningar. Skälen kunna
hava varit många. Den fredsperiod i Islands historia, under vilken sago-
konsten utbildades, motsvarades i det övriga Norden, men särskilt i Sverige,
av en tid av sönderslitande borgerliga och religiösa förvecklingar, och under
dessa arhundraden fick därför intresset för litteraturen vika för spörsmål av
mera omedelbar betydelse.
De nordiska huvudfolken förblevo således stående vid den punkt,
från vilken Islands sagoberättare utgått: genealogierna och den en-
staka, konstlösa folksägnen. Saxo, som började sitt arbete i slutet
av noo-talet, hade ett icke alldeles föraktligt danskt material av
denna art till sitt förfogande; i Sverige, där en historieskrivning
började först på 1400-talet, var traditionen då redan så gott som
utsinad. Det enda material, vi äga från äldre tid, är Västgötalagens
längder på konungar, biskopar och lagmän. Alla äro ytterst kort-
fattade, och uppgifterna inskränka sig i regeln till ett omdöme, att
den omtalade varit en god eller en dålig konung, lagman eller
biskop; därjämte inflätas en eller annan lokaluppgift, såsom t. ex.
att konung Stenkil var en god skytt, vars »skottmärken» ännu syntes
i Livini, vid Konungs lidstolpe och vid Standsbiärgi. Men Väst-
götalagens konungalängd sträckte sig tillbaka blott till den kristna
tidens början, till Olof Skötkonung; om de hedniska konungarna
nämner antecknaren intet. Vid 1300-talets början gjorde man sedan
i Sverige bekantskap med Historia Norwegiæ (se förut sid. 68), där
man hade en svensk konungalängd från Yngve Frey till Olof Tre-
telgja, och när man da skulle sammanarbeta båda längderna, Västgöta-
lagens och den norska krönikans, uppstod en lucka mellan OlofT re-
telgja och Olof Skötkonung. Denna utfylldes emellertid med en ny
konungalängd, som representerar allt vad man i Sverige då erinrade sig
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
