Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Litteraturens bakgrund under folkungatiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Frankrike spred sig det nya yrket redan på noo-talet till
Tyskland, och i Sverige möta vi dessa lekare mot 1200-talets mitt.
De äldsta voro förmodligen främlingar, tyskar och angionormander,
som kommit hit att fresta lyckan. Men såsom nästan alltid i dylika
fall fingo de nog ganska snart inhemska lärjungar, som trädde i
deras fotspår, och det är lätt att se, att de hastigt förvärvade sig
en stor popularitet. Första gången de omtalas är vid Birger Magnus-
sons bröllop 1298. Till detta, som firades i Stockholm, hade enligt
Erikskrönikan infunnit sig lekare, pipare, bombare och trumpare,
som gjorde »rusk och mycket bang», och redan nu omtalas ett
bröllopsskick, som sedan gick till en sådan överdrift, att lagen måste
ingripa däremot — lekarna fingo nämligen utom andra skänker
bröllopskläderna i present, vilka de sedan sålde för att förbättra
sin ekonomi. Det karakteristiska är emellertid, att lekarna nu om-
nämnas utan allt förakt och vidare att deras prestationer ännu så
länge endast tyckas hava varit av musikalisk art — sannolikt där-
för att dessa konstens pioniärer voro utlänningar, som ej behärskade
landets språk.
Även till Valdemar Magnussons bröllop kom en skara utländska
lekare, som rikligen belönades. De fingo hästar och andra gåvor,
kläder och silver, så att de »blide» foro hem till sitt land igen.
Tid det bekanta politiska mötet i Fagradal 1304 mellan kung Birger
°ch Erik Menved voro lekare närvarande, och man hörde deras
instrument, långt innan man såg dem. Även nu gick det dem väl
i handom, och i gåva fingo de dyrbara dräkter av baldakin, fodrade
rried ekorreskinn, — och så går det till vid nästan alla tillfällen, då
någon större fest gives, särskilt vid det stora dubbelbröllopet i
Oslo 1312. Där var — heter det — fröjd och mycken glädje,
iekarna fingo hästar och dyrbara kläder, så att de foro rikare där-
ifrån än de kommit. Där var dust och bohord, dans och lek och
fagra ord. Det sista uttrycket är av ett visst intresse, ty det an-
tyder, att lekarna nu börjat att befatta sig även med diktkonsten,
ej blott med musiken, antagligen därför att nu även svenskar och
n°rrmän lärt sig konsten. Huru vanliga dylika lekare nu blivit,
framgår av den stadga, som Magnus Eriksson 1345 utfärdade i
Tälje. Vill bruden — heter det här -— bortgiva sin bruddräkt,
så skall hon skänka den till en kyrka eller ett kloster, men ej till
lekare. Ingen — stadgas det vidare — må sända en lekare från
s’g till en annan att där få betalning, och samma förbud upprepas
1 Magnus Erikssons landslag.
Äv det något tidigare, omkring I33°> skrivna arbetet Um styrilsi
kununga ok höfßinga framgår med full tydlighet, att de nu blivit
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
