Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Konungastyrelsen och Erikskrönikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mest poet är han kanske, då han skildrar Birger Jarls härfärd
till Finland, särskilt tillrustningarna för denna:
Av raske kämpar spjut och svärd
fejades då till denna färd.
Hjälmar, brynjor och harneskplåt
hamrades till och spändes åt.
Man redde sig till, var i sin stad,
Och gjorde gärna, vad konungen bad,
och sköt ut snäckor och skutor fort.
Månget penningeknyte stort
löstes då upp och gavs åt dem,
som då skulle skiljas från sina hem
och icke visste, när de komme åter.
Händerna vrider och bittert gråter
Mången fru, som skall mista sin kära.
Dock gladdes de, att Guds ära
skulle främjas av denna färd.
Månget gammalt fädernesvärd
lyftes då från spikarna ned,
där långlig tid det hängt i fred.
Man följde dem kärligt neder till strand,
sade farväl och tog dem i hand.
Där kysstes då mång röder mund,
som aldrig mer kysstes av hjärtans grund.
Ty mången såg man sen aldrig mer.
När så man skiljes, sådant sker.
Walter Scott skulle helt visst hava blivit förtjust, så vida han fått
läsa detta stycke, ty den svenska medeltidsdikten har här onekligen
en klang av Lay of the last minstrel. Erikskrönikan är kanske också
mera en dikt än ett historiskt arbete; själva formen—knittelversen
’— har författaren med all sannolikhet lånat från Eufemiavisorna,
vilka säkerligen också användes såsom bordsläsning vid den unge
konungens hov. Några fasta data i annalistisk stil anger han sällan,
utan nöjer sig vanligen med en ungefärlig tidsuppgift. Snarast skulle
man kunna karakterisera hans krönika såsom memoarer, blott man
däri icke nödvändigt lägger in, att han själv varit ett ögonvittne
till de händelser, han skildrar. För den äldre tiden var ju detta
omöjligt, men skildringen av denna har likväl samma personliga
färgton som krönikans senare parti. Nordfelt har även här troligen
funnit det rätta svaret på spörsmålet: »frågan, huruvida krönikans
författare deltagit i några av de händelser, han skildrat, måste jag
därför för egen del besvara på det sättet, att det finnes ingenting,
s°m direkt talar emot, men det finnes ej heller något, som direkt
talar för ett sådant antagande». I de flesta fall har han tydligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
