Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Lagarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
därför sannolikt, att fraserna stamma från en tid, då h ännu stod
kvar i förbindelserna hl, hn och hr. Dylika exempel äro ganska
talrika. Men ett annat är ännu mera talande. I Västgötalagen har
man utan att märka det på en mängd ställen bibehållit det gamla
hedniska edsformuläret. Man svor: »Sva se mær guß hol», och
man reflekterade ej över, att guß och hol voro neutrum pluralis:
= »Så vare mig gudarna hulda». Hade man åkallat den kristne
guden, skulle eden hava lytt: »Sva se mær guß holkr», — skillnaden
är ju så obetydlig, att man kan förstå, att den undgick uppmärk-
samheten och att det gamla formuläret tack vare vanans makt bi-
behölls. I den äldsta redaktionen av samma lag fanns en nu i
original förlorad s. k. hednalag, som lyckligtvis upptecknats av Olavus
Petri och ganska säkert återgår till förkristen tid. Den röjer nord-
bons starka känsla för »nidets» och ett okvädinsords betydelse. I
översättning lyder »lagen» :
Giver man okvädinsord åt man: »Du är ej mans make och ej man i
bröstet». »Jag är man som du!» De skola mötas vid tre vägars möte. Kom-
mer den, som ord har givit, och den kommer ej, som ord har mottagit, dä
må han det vara, som han heter; är ej edför och vittnesgill varken för man
eller kvinna. Kommer den, som ord har mottagit, och icke den, som ord har
givit, då ropar han tre gånger niding, och gör han märke på jorden.1 Då
vare han man dess värre, som det han talade ej hålla tordes. Nu mötas de
båda med fullständiga vapen. Faller den, som ord har mottagit, vare han gill
med halv gäld (d. v. s. bötas för honom halv mansbot). Faller den, som ord
har givit: ordförbrytelse är värst och tungan huvudbane (främste dråpare).
Ligge han ogill.
Som man märker har lagen en ganska egendomlig form, i det
att den börjar med att i oratio recta citera de bägge vederdelo-
männens ordväxling, och detta för oss in på frågan om den av-
fattning, som våra lagar äldst haft. Ämnet har — på ett, som mig
synes, lyckligt sätt — behandlats i en gradualavhandling av Axel
Ahlström.
Såsom han påpekar, nöjde sig samhället äldst med en rent passiv
roll: genom en dom utstötte det brottslingen, undandrog honom
sitt skydd och gjorde honom fredlös. Sedan ankom det på måls-
äganden att utkräva sin rätt, och dräpte han då brottslingen, hade
han därmed ej förverkat sin egen fred. Men genom en privat över-
enskommelse med målsäganden kunde brottslingen »återköpa sig
fred». Ersättning eller böter blev därför en vanlig påföljd av ett
brott, så vida detta ej var av den svåra beskaffenheten, att sam-
hället på inga villkor ville återupptaga den brottslige. I bruket
1 Antagligen hade detta en magisk betydelse, var en vädjan till underjordens
makter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
