Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Lagarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rättsfallet var onekligen ytterst kuriöst och hade därför bevarats
i minnet. Många äro olyckstillfällena — började lagmannen —• och
en tupp kan varda en mans bane. En plogbili låg på vägen, tuppen
flög upp och på billen, plogbillen föll ned och i karlens buk. Sin död
fick karlen därav. Då dömes (tuppens ägare) fram såsom baneman
och böte tre marker. Frånsett den inledande reflexionen berättas
det övriga såsom händelsen en gång gått till, i förfluten tid, och
ursprungligen slutade det hela utan tvivel : då dömafer, ej : då dönrnv
banemannen till tre markers böter. Men exemplet är typiskt, ty
så småningom övergick preteritum överallt till presens, och det
konkreta fallet förbytes till ett mera generellt, t. ex. : en man far i öde-
mark och allmänning och röjer mark. Så far han bort och en annan
kommer till, röjer upp bredvid det förut uppröjda, barkar och bleckar,
sätter upp gärde och stängsel. Så kommer den, som förut röjde,
och säger: Vi kom du i min röjning? Nej, säger han, det är
min röjning och ej din. Jag harbarkat och bleckat. Givs då vits-
ord åt den, som haver omgärdathagen — som manser har fallet
här förallmänligats, det talas om något, som nu sker, ej om något
förflutet, men av protokollstilen står ännu kvar ordbytet mellan de
tvistande parterna. Ett steg längre i riktning mot en modern lag-
stil tages, då fallet blott förutsättes, då dialogen försvinner, då stilen
blir enklare och mera kortfattad och rättsfallet övergår till ett all-
mänt lagstadgande för inträffande fall.
Det korta citat, jag nyss meddelade, kan tjäna som exempel även Lagversen.
På en annan sak. Det är tydligt, att lagarna ej voro avfattade på
vanlig prosa, och den rikedom på allitterationer, som i dem före-
komma, kunde ju betraktas såsom rester från den tid, då hela lagen
varit versifierad på samma sätt som eddadikterna. Detta var även
det resultat, till vilket Erik Lind kom i sitt 1881 utgivna ytterst
samvetsgranna arbete Om rim och verslemningar i de svenska
landskapslagarne. Långa stycken kunna onekligen med mycket lätta
emendationer läsas som eddaverser, t. ex.
æn siælwer i sot ællr sarum liggær
ællr dopæn warpnæj) fore durum hawær
ællr ær kallajjær aff kunungi
ællr ær eldær höghri æn hawæ porff
ællr ær a fiæti feæ sins.
Men mot Linds mening gjordes snart flera invändningar. Icke ens
med de mest våldsamma ändringar kunde man bringa hela lagtexten
in i det avsedda versskemat, och även om enskilda partier här och
Var kunde sägas vara avfattade i fornyrdislag eller kviduhattr, var
det å den andra sidan tydligt, att största delen av lagen icke var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
