Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Balladen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
här i Norden först uppträda, sedan kristendomen blivit någorlunda
rotfäst. I varje fall förekommer det först på 1200-talet. De äldsta
avsiktliga slutrim, som äro kända, förekomma i några med runor
skrivna gravinskriptioner från tiden omkring 1200, t. ex.:
hær liggia fapar tuer
hipinn ok enarr hæto per.
1 landskapslagarna bibehålla sig de gamla stavrimmen ännu i
stadganden från 1200-talets slut. Men i de något yngre av dessa
lagar uppträder redan slutrimmet, t, ex. i Upplandslagen:
Swa lati gup os skiptæ arff
at wir piænum hymiriki pæt ær war parff
och
Swa lyktæs kununx balkær at ropæ ræt
kunungær aff hympnum giömi os allæ slæt.
I Codex Bureanus förekommer en religiös dikt, som säkerligen
är från 1200-talet och som visar oss kampen mellan de olika vers-
principerna. Den är nämligen, för att nu blott fästa oss vid rimmet,
både stavrimmad och slutrimmad:
Jhésu Guz són Jhésu gópe
blöt mit hiærta mæp pino blópe
at pænkia mæp pákom pina pino
af állom húgh ok hiærta mino.
Balladen har tagit steget fullt ut, alldeles förkastat alhtterationen
och i stället upptagit slutrimmet. Under det att således den forn-
nordiska versens rim hade legat i början av orden, har limmet nu
flyttats till slutet av versen. Rimmen i balladen äro dock icke
alltid helrim, och ofta betjänar man sig av assonansen, antingen
den vokaliska (t. ex. strand och barn) eller den konsonantiska
(t. ex. fem och kow). Det är därför fullkomligt tillåtliga balladrim,
vi möta i strofen:
Konungen ropte över sin gard.
Mine käre hovmän, I kläder eder i stål.
Slutrimmet var den ena nyheten. Den andra var metern. Strofen
i våra ballader består antingen av två versrader eller av fyra, 1
bägge fallen frånräknat omkvädet. Av dessa former anses den tva-
radiga äldre. I denna har varje vers i regeln fyra betonade sta-
velser; i den fyrradiga hava den första och tredje versen, också 1
regeln, fyra, den andra och fjärde blott tre betonade stavelser.
Dessa betonade stavelser äro skilda från varandra genom en, ingen
SU
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
