Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Balladen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller flera obetonade, till vilka i metriskt avseende ingen hänsyn
tages. Denna vers, som är uteslutande byggd på aksenten, skiljer
sig således bestämt från skaldepoesien och från fornyrdislag, vilka
däremot byggde på stavelseräkning och togo hänsyn till stavel-
sernas kvantitet, som däremot ej spelar någon roll för balladens
meter’. Man är därför numera också tämligen ense om att förkasta
den danske litteraturhistorikern Rosenbergs åsikt, som visserligen
framlades, innan Sievers publicerat sina undersökningar av den forn-
nordiska versen. Rosenberg, som hyllade den då allmänna meningen,
att även denna blott byggde på aksenten, ansåg nämligen, att den
tvåradiga balladstrofen utvecklats ur fornyrdislag, men kom sam-
tidigt själv med många betänkligheter mot detta antagande. Så
vitt jag kunnat finna, är åsikten numera också allmänt övergiven.
En annan teori har varit, att den medeltidslatinska hymnens meter
ligger till grund för balladmetern, den jambiska dimetern för den
tvåradiga, septenaren för den fyrradiga, och till denna åsikt anslöt
även jag mig i den föregående upplagan av detta arbete. Men jag
har nu övergivit den. För det första var — såsom särskilt Steenstrup
framhållit — septenaren (O crúx, frutéx salvíficús — vivó fonté
rigátus) ytterst sällsynt inom medeltidens latinska poesi; i Sverige
förekom den nästan aldrig. Varför skulle man då just hava utvalt
denna sällsynta versform till förebild? Därtill kommer, att den
fyrradiga balladstrofen troligen utvecklats ur den tvåradiga, och
över huvud, synes det betänkligt att vilja härleda metern i en
världslig dansvïsa. från en latinsk kyrklig hymn. Den latinska guds-
tjänsten i Sverige var för övrigt ännu under 1200-talet ganska enkel,
och några kyrkliga körer fick man först, sedan domkapitel inrättats.
Mera tilltalande är då den mening, som omfattas av Sverker Ek:
att folkvisans versmått stammar från de på vulgärspråken skrivna
leiserna. I den katolska mässan ingår, som bekant, en sats: Kyrie
eleison (Herre, förbarma dig) såsom församlingens responsorium till
de olika punkterna i litanian. Till de långt utdragna melodierna i
dessa diktades sedan religiösa folkvisor, som sjöngos vid vallfärder
o. s. v. Men så vitt jag vet, hava vi här i Norden inga dylika
leiser kvar från medeltiden, och det exempel, som Ek anför från
reformationstiden, har knappt balladens meter.
Enligt Sievers är denna balladmeter en utveckling av »memorial-
versen» eller samma folkliga, fria meter, som han funnit i Rök-
inskriften, i våra lagar och i viss mån även i Ijodahattr (se förut
sid. ii7). Det förefaller mig, som om denna förklaring vore natur-
ligare. Memorialversen har enligt hans mening funnits hela tiden
vid sidan av den konstnärligare allitterationsversen, och nu bryter
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
