Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Officiet och legenden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är ett annat, versprincipen en annan — den aksentuerade och änd-
rimmade strofen i stället för den kvantiterande och allittererande —,
men också hela andan har blivit en annan: en vek, melodisk lyrik
i stället för den kärva, tvärhuggna kraften i vikingatidens diktning.
Vad dessa officier framför allt giva, är ett rikt och poetiskt
uttryck åt den stämningsfulla mysticism, som utmärker den medel-
tida katolicismen under dess glansdagar, och de göra det på ett
språk, som i välljud och klang under århundraden skulle förbliva
ouppnått i vårt land, samt med en lyrisk flykt, vilken det likaledes
skulle krävas århundraden för att på svenskt språk nå. Det är sant,
att känslan understundom förkväves av torra, skolastiska spekula-
tioner, att den stundom mynnar ut i förkonstlade antiteser, men i
det hela märker man knappt detta. Även då — såsom det ofta
händer — man ej genast fattar den dunkla meningen i en strof,
ryckes man dock ofrivilligt med av språkets musik och av den
stämning, som vilar över det hela — denna stämning, som så mycket
erinrar om Birgittas uppenbarelser av himladrottningen med hennes
osägliga fägring och azurblå, stjärnbeströdda mantel. De verka,
dessa dikter, såsom de gotiska kyrkornas glasmålningar. Dessa fram-
ställa väl bilder ur den heliga historien, men man uppmärksammar
dem knappt; man märker blott, huru dagern i olika skiftningar
bryter sig genom det färgade glaset, och denna mystiska ljusflod
framkallar en stämning, som kommer oss att glömma målningarnas
innehåll för glöden i deras färgspel. Så är det också här: dikternas
betydelse ligger i stämningen, icke i innehållet eller de enskilda
detaljerna. Eller behöver man nödvändigt förstå den vackra tanken
i denna strof ur Brynolphus’ dikt om Kristi törnekrona för att få
en känning av den anda, ur vilken den sprungit fram:
Supplicamus, Jesu bone,
nos perducas vi corone
ad coronani glorie.
Tua spina nos confortet,
ut mens nostra leta portet
spinas penitencie.
Ur rent litteraturhistorisk synpunkt äro dessa dikter märkliga.
De beteckna nämligen den första beröringen mellan tvenne littera-
turområden: det svenska och det klassiska. Hymnen är väl en
skapelse av den kristna medeltiden, men i förkärleken för den ut-
förda poetiska bilden ansluter den sig till antiken, på vars diktning
den utgör en omedelbar fortsättning. Vi erinra oss de utarbetade
jämförelserna och bilderna i Vergilii Eneid. Samma poetiska teknik
vänder tillbaka i medeltidens kyrkliga latinska dikt; så t. ex. möta
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
