Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Officiet och legenden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi i ett av Birgerus Gregoriis officier en jämförelse av denna art.
liksom rosen växer upp bland skarpa törnen eller den glänsande
ädelstenen upptäckes i den mörka jorden, så föddes Botvid av hed-
niska föräldrar, men såsom den av ålderdomen nedtryckte hjorten
ilar till floden eller den förgiftade söker att i vattnet finna ett bote-
medel, så fann Botvid nytt liv genom dopets bad.
Dylika poetiska bilder voro förut i Sverige okända. Den forn-
svenska dikten — för så vitt vi, huvudsakligen genom den isländska
poesien, kunna sluta oss till dess utseende — kände ej till den ut-
förda, poetiska jämförelsen. Faktum anföres enkelt och naket, utan
att belysas genom någon bild; ingen enda dylik förekommer i en
så rent folklig dikt som Hamarsheimt. I de senare eddakvädena
kan man väl undantagsvis få se en kort poetisk jämförelse, men
i regeln nöjde man sig med »kenningen» eller omskrivningen
(t. ex. »oxspjutens [= hornens] stormfria bölja» = mjödet). Även
medeltidens svenska poesi är rent relaterande, och om än poetiska
bilder någon gång förekomma, svälla dessa aldrig ut till utförliga i
detalj utarbetade jämförelser. Dylika saknas i regeln ock inom
reformationstidens svenska poesi, och först då vi genom humanis-
ternas studier blivit bekanta med den klassiska vitterheten, upp-
träder den genomförda poetiska bilden även inom den på svenskt
språk avfattade dikten. Men redan före Stiernhielm hade dessa
klassiska bilder förekommit, nämligen i medeltidens latinska diktning-
Kyrkans prosaiska litteratur bestod till största delen av legender, som voro
kristenhetens så att säga gemensamma tillhörighet och som i regeln ytterst
stamma från österlandet. I allmänhet nöjde nian sig väl med att läsa dessa
legender på latin, och en svensk översättning var således erforderlig endast
för dem, vilka icke voro mäktiga kyrkans språk. De flesta översättningar
torde därför vara verkställda i eller för nunneklostren. Den äldsta, tämligen
vidlyftiga samlingen, det s. k. Fornsvenska legendariet, som är en svensk bear-
betning av Jacobus de Voragine’s ryktbara Legenda aurea, verkställdes sanno-
likt för Skänninge nunnekloster, troligen redan i slutet av 1200-talet, och är
ett i flera avseenden märkligt arbete; dels finnas här flera äldre legender in-
fogade, dels har en del av en större världskrönika, av Martinus Polonus, jämte
delar av andra liknande krönikor inarbetats i själva legendariet. En annan
likaledes ryktbar samling, Vitæ patrum, vilken tillskrives Hieronymus, men
torde härröra från dennes lärjunge Palladius, översattes under 1300-talet, sanno-
likt redan för Birgittas räkning.
Utom dessa större samlingar skrevos under denna tid även originallegender
över de flesta svenska helgon. Språket var här latin, och oftast torde de hava
varit avsedda antingen till lektier i officierna eller till predikningar på helgo-
nets festdagar. Den äldsta daterbara är den över S. Sigfrid, som skrevs redan
1205 eller 1206. Legenderna över Helena och Eskil författades sannolikt av
Brynolphus i samband med de förut omtalade officierna, S. Eriks och S. Henriks
legender synas härröra från 1300-talets förra del, och från denna tid är ock en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
