Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Mystik och skolastik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till kloster, deltager i provinsialmöten, vandrar »lidande av svåra
kroppsliga smärtor» två år före sin död från Sverige till Bologna
— och han underkastar sig dessa vedermödor, utan att det faller
honom in att ifrågasätta lämpligheten av den befallning, man givit
honom.
Kanske renast och ädlast framträder hans karaktär i hans för-
hållande till Kristina av Stumbelen. Ju mera jag ur denna syn-
punkt studerat hans av en mystisk glöd fyllda brev, desto mera
har jag slagits av den egendomliga likhet, som tankarna i dessa
brev erbjuda med den lyrik, som i slutet av 1200-talet utbildats i
norra Italien under inverkan från de filosofiska studierna i Bologna.
Under det att den erotiska dikten hos Provences trubadurer trots
alla konventionella snirklar besjungit en verklig, jordisk och oftast
även osedlig kärlek, fattas den älskade här såsom ett överjordiskt
väsen, och den kärlek, hon inger, är riktad på dygd och vetande,
är en kärlek icke till henne själv såsom ett jordiskt väsen, utan
till det översinnliga. Kärleken — säger Dante — är själens andliga
förening med det älskade föremålet. Den själ, som trår efter det
gudomliga, vilket är själens ursprung, och i en annan själ åter-
finner det himmelska ursprunget, brinner av begär att förena sig
med denna, och denna önskan är starkare, ju mer och ju kraftigare
det gudomliga där är utpräglat.
Likheten mellan Dante och Petrus de Dacia beror ej på en till-
fällighet, utan därpå att bägge voro påverkade av den underström
av platonism, som går genom hela medeltiden och som särskilt
möter oss inom dominikanerorden. Platons egna skrifter voro
väl då, praktiskt taget, okända, men genom vissa kanaler hade hans
mystik dock strömmat in i medeltidens känsloliv, först genom
Augustinus, som var den egentlige lärofadern för medeltidens alla
mystiker och som var en av Petrus’ älsklingsförfattare, vidare genom
Dionysius Areopagita, som också tillhörde kretsen av de författare,
som Petrus läste. Men den medeltida platonismens och mystikens
egentlige lärofader var den helige Bernhard av Clairvaux. Om någon
frågar mig — skriver Bernhard — varför och huru vi skola älska
Gud, så svarar jag: därför att han är Gud, och måttet av denna
kärlek — över allt mått. Kärleken till Gud är ock sin egen be-
löning, ty människohjärtats trängtan kan blott mättas av honom,
icke av något, som världen kan giva. Kärleken har fyra stadiei.
Under det första älskar människan blott sig själv, och om hon kropps-
ligen älskar en annan, är det blott med tanke på sig själv. Under det
andra stadiet älskar hon väl Gud, men fortfarande med tanke på sig
själv och sina egna fördelar. I det tredje skedet, då hon erfarit, hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
