Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Mystik och skolastik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s a
a
346
V ’• i ’■
1 liil
folkstammens olikheter. Växling och undergång existera där-
icke för den kärlek, som har sitt ursprung i Gud och i Gud
mål samt är efter hans sinne De som hysa en köttslig
För
mot
min
som
omätlig, att den röjer sig över allt, så varaktig, att den tillhör evig-
heten, så svarar jag, att den beror därpå, att jag funnit gudomens
bild utpräglad i dig, att alla dygder skänkts dig och nästan full-
ändats i dig. Gud fader, som utvalt dig till sonens brud, har rik-
ligen prytt dig med alla naturliga gåvor. Det är således Gud och
Guds gåvor, som jag älskar i dig, men det är även dig och dina
goda gärningar, som jag älskar, då jag älskar Gud. Där således
Gud är orsaken till min böjelse, kan jag, då jag älskar, icke skilja
Gud från dig och, då jag tänker och känner, icke heller dig från
Gud, ty i mitt hjärta är du så fast förenad med tanken på Gud,
att jag aldrig eller sällan minnes dig, utan att även tänka på honom,
och nästan aldrig honom, utan att din ljuva bild träder fram för
mig . . . Denna min kärlek till dig är såsom en Jakobsstege, i det
jag hoppas att genom din förtjänst med varje dag stiga allt högre
upp, till dess att vi råkas däruppe, skåda den Högste och nå all
vår trängtans mål.»
I ett annat brev ingår han i en längre undersökning av kärlekens
väsen. Den verkliga kärleken — skriver han — »förminskas icke
genom avståndet i rummet, försvagas icke av tidens längd och
stötes ej tillbaka av olikheten i nationalitet och börd; med allt
detta har kärleken intet att skaffa. Ty Guds oändlighet omfattar
och förbinder alla skilda orter, hans evighet omsluter och inne-
fattar tidernas växling, hans oföränderlighet utjämnar bördens
och
för
sitt
ljuv Herren är, älskar hon honom för hans egen skull. Men högst
står den hängivenhet, då själen, »rusig av kärlek till Gud», glömmer
sig själv för att helt gå upp i och bliva ett med honom, liksom vatten-
droppen, som gjutes i vinfatet, helt går upp i vinet och förlorar sin
egen smak och färg, »ty att förlora sig själv, att bliva liksom den, som
icke är, att över huvud icke hava någon känsla av sig själv, att förinta
och utplåna sig själv — detta är himmelsk och icke jordisk kärlek».
Det högsta var således extasen, det fullkomliga uppgåendet i Gud, och
det var detta ideal, om vilket Petrus de Dacia ända sedan sin barndom
drömt. Så trodde han sig i Kristina hava funnit det förkroppsligat, och
i hans hängivenhet för henne blanda sig på ett egendomligt sätt ett
religiöst svärmeri och en för honom själv omedveten jordisk kärlek.
Petrus de Dacia var Kristina i främsta rummet en ledsagarinna
höjden »Frågar mig någon — skriver han — varför jag sätter
ära i denna kärlek och där finner min tröst; denna kärlek,
är så andligen stark, att den fyller mitt hjärtas innersta, så
! 4 I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
