Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Birgitta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var detta ideal, som hägrade för Birgittas fantasi, och
då hon drömde om att en gång i världen själv bliva något stort,
så var det denna art av storhet, som trängde sig inpå henne.
Kommo så hennes drömsyner, genom vilka hon måste anse sig
vara ett av försynen särskilt uppmärksammat väsen — och barnets
slumrande ärelystnad hade tagit en bestämd riktning.
Redan innan hon ännu lämnat barndomen bakom sig, blev hon ! Birgittas
bortgift. Den mäktige Upplandslagmannen ville av numera okända £lftermal-
politiska motiv knyta en närmare förbindelse med Närkes hövding,
lagman Gudmar, och man kom då överens om, att Gudmars båda
söner skulle gifta sig med Birgers båda döttrar. 1316 ägde dubbel-
bröllopet rum. Birgitta var då blott tretton år, och hennes make,
Ulv Gudmarsson, ej mer än aderton — således ett mycket ungt par,
även enligt medeltidens uppfattning.
Också detta giftermål blev antagligen av stor betydelse för hennes ।
karaktärsutveckling. Hade hon gift sig med en man, som uppnått
mogen ålder, hade möjligen hennes vilja blivit kuvad och hennes
böjelser bestämda av mannens smak. Nu däremot biet hon förenad
med en yngling, som efter allt att döma tyckes hava haft en ovanligt
vek natur, och följden blev, att hennes vilja blev den bestämmande
inom äktenskapet.
Enligt legenden var det ett strängt liv, som nu började för de
unga — ett liv med späkningar och vallfärder. Varje vecka tvättade
Birgitta tolv fattigas fötter, och utan att skrämmas av de ofta vämje-
liga och smittosamma sjukdomar, av vilka dessa fattighjon hemsöktes,
vårdade hon dem och ansade deras sår. Måhända bör man
icke fästa en allt för stark tilltro till legendens uppgifter. Helgonen
hade så att säga sin bestämda repertoar, som med obetydliga varia-
tioner återvänder i de flesta legender. Vad Birgitta beträffar tyckes
hon icke hava förfallit till några särskilda excesser i askes, och
hennes klosterregel är i detta fall påfallande human. Det, som
kanske mest slår en modern läsare av Birgittalegenden, är, att hon,
liksom andra medeltida helgon, räknar renlighet bland otillåtna
njutningar. Då hon kort efter mannens död blev sjuk, ordinerades
hon bad, men »i sitt hjärta hade hon bestämt att avhålla sig från
dylika» och vägrade; först på biktfaderns uttryckliga befallning be-
kvämade hon sig därtill. Under sin vistelse i Rom sov hon på en
halmbädd utan att hava tagit av sig kläderna, och hon begagnade
icke linne närmast kroppen. Likaså ansåg hon det vara syndigt
att äta sig fullt mätt, och på fredagarna gisslade hon sig och dröp
smält vax på armen. Under medeltiden voro dylika fromhets-
övningar dock icke så ovanliga, men även om hon icke gick till
355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
