Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Birgitta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man, infödd i riket, denna gång onämnd, är av Gud vald till konung». ■
Revelationen innehåller en ren upprorsplan, som enligt Birgitta tills
vidare borde hållas hemlig »både inför Guds vänner och inför hans
ovänner». Att Birgitta själv kunde tro, att denna uppenbarelse in-
givits henne av Jungfru Maria, visar, huru lätt hon hade att för-
blanda sitt eget hat med himlens dom över människorna.
Det var också Birgittas parti, som till sist gjorde uppror mot
Magnus Eriksson och avsatte honom samt inkallade Albrekt av
Mecklenburg, på vilken stormanspartiet likväl snart blev lika för-
bittrat, enär också han sökte sätta en gräns för rofferierna från
kronan. Birgittas smädelser mot honom äro nästan kraftfullare än
mot Magnus Eriksson. En av revelationerna är riktad mot »orm-
ungen, född av en ormlik fader och en ormlik och etterfylld kvinna»,
och den röjer, att Birgitta kunde hata nästan lika ursinnigt som
Dante.
Birger Perssons dotter var således under hela sitt liv intresserad Romresan.
för Sveriges politik, såg denna ensidigt ur sitt stånds synvinkel och
tog parti med en rasande lidelsefullhet. Härsklystnaden var också
ett bland de mest framträdande dragen i hennes karaktär. Snart
blev dock den svenska politiken ett för snävt gebit för henne, och
medan hon ännu var kvar i Sverige, sökte hon att stifta fred mellan
Frankrike och England samt skickade biskop Heming i Åbo och
prior Petrus med en uppenbarelse till de båda krigande konungarna
— naturligtvis utan den minsta påföljd. Samma budbärare skulle
ock överlämna en uppenbarelse till Clemens VI, i vilken denne
ålades dels att mäkla fred mellan de båda monarkerna, dels själv
flytta från Avignon till Rom.
Redan innan Birgitta bröt upp från sitt hem, hade hon således
börjat kasta sina blickar ut över Europa och blandat sig in i stor-
politiken. Men anledningen, att hon J349 beslöt sig för att resa
till Rom, var dock knappast politisk utan religiös. Aret därpå tar
nämligen ett s. k. jubelår. Denna institution var icke gammal. Det
första jubelåret hade firats 1300 och hade uppstått alldeles spontant,
endast i följd av den känsla, som griper människorna vid ett sekel-
skifte. Man hade fått för sig, att den, som detta år vallfärdade
till de båda apostlafurstarnas gravar, skulle erhålla syndaförlåtelse
för hundra år. Massor av pilgrimer strömmade därför till Rom,
öcfiTyrkan fann snart, att ett jubelår ur ekonomisk synpunkt var
en mycket fördelaktig institution. De hundra åren nedsattes därför
till femtio, och till 1350 utlystes ett nytt jubelår. Tidpunkten var
också ytterst lämplig, ty 1347 hade digerdöden börjat sitt hemska
härjningståg genom Europa, och detta hade naturligtvis stämt sinnena
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
