Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens avslutningsperiod - Unionstidens världsliga litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slut, och förefaller, såsom Olrik visat, hava uppkommit genom en
kombination av två. Den ena hade varit moralisk och legendarisk
samt riktat sig mot de lättfärdiga jungfrur, som föredragit att pynta
sig framför att i tid gå i ottesången; straffet hade heller ej ute-
blivit, i det att de mördats av en eller tre rövare — antalet är
olika i varianterna. Men till denna didaktiska början fogade man
— något omotiverat — en legendarisk avslutning. De unga hade
dock dödats på vägen till kyrkan, ur deras blod hade därför tre
källor sprungit upp, och man slutade dikten med att mördarna fingo
sitt välförtjänta straff. Någon familjetragedi var denna visa icke.
Men sedan blandades motivet samman med ett annat, som före-
ligger i en skotsk ballad. De tre flickorna komma ej för sent till
ottesången, äro ej på väg till kyrkan, utan gå ut i skogen att plocka
blommor, möta där en rövare, som först vill våldtaga och sedan
dräper två av dem. Av den tredje, som hotar honom med sina
bröders hämnd, får han höra, att den yngste av dessa bröder är en
fredlös man, och nu finner han, att han mördat sina egna systrar.
Och så sticker han sig själv. I något avvikande form har samma
motiv behandlats i franska och provençalska folkvisor, och Olrik
anser, säkerligen med rätta, att det är denna visa, som mot medel-
tidens slut spritt sig till Norden och där kombinerats med det legen-
dariska källmotivet. I Norden blev den nya legendvisan synnerligen
populär och lokaliserades till en mängd ställen, framför allt i Skåne
och Östergötland. Särskilt bekant är den tradition, som knutits till
Kärna kyrka. Enligt uppgift av biskop Rhyzelius i början av 1700-
talet fanns »en gammal tradition eller fornsaga i socknen, att dess
kyrka haver fått namn av en förnäm kvinnoperson, en herres eller
lantdrotts dotter vid namn Katarina, Karin eller Karna, som där på
platsen blivit av sina egna bröder, vilka övat skogsröveri, ömkeligen
mördad». Denna Sancta Karna skulle hava blivit mördad en jul-
morgon, då hon var på väg till kyrkan, och »på hennes dödsplats
har uppsprungit den kostliga källah, som ännu är på kyrkogården».
I några versioner hette den mördade jungfrun Karin, och förmod-
ligen var detta anledningen till kombinationen med Kärna kyrka;
i några uppteckningar slutar dikten också därmed, att Herr Töre
i syndabot, därför att han dräpt sina egna söner, bygger upp Kärna
kyrka :
Vad ska vi nu göra till syndabot?
Vilje vi låta bygga en kyrka?
Det görom vi så gärna.
Kyrkan skall heta Kärna.
429
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
