Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens avslutningsperiod - Unionstidens världsliga litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lågorna kunna ej skada den oskyldiga jungfrun, och i stället dömes
Herr Peder till helvetets eld. Dessa och andra visor i samma stil
röja, att den medeltida katolicismen nu också trängt ned till bön-
derna, och med bigotteriet förenar sig ibland ett visst överklasshat
såsom i den egendomliga till Öland lokaliserade visan om Fru Gunnil
och Elof Väktare. Fru Gunnil anklagar falskeligen Elof Väktare,
som kastas i en spiketunna, men på straffplatsen rinner en källa
upp, och den högborna bakdanterskan straffas därmed, att hon
föder sju hundvalpar.
Men bönderna och hantverkssvennerna hade också andra visor.
Da som nu funnos såväl religiöst överspända som levnadsglada in-
divider, och av bägges diktning hava vi rester. Såsom vi minnas
från kapitlet, om folkungatidens ballader, synes den isländska »dans-
visan» till en början hava varit övervägande lyrisk, bestått av korta
»stev» av ett företrädesvis satiriskt eller erotiskt innehåll, och efter
vad det förefaller, var denna stevdiktning också ytterst populär bland
de norska bönderna, har för övrigt varit det ända in i senaste tid.
Men att döma av de få underrättelser, vi hava om den isländska
dansvisan, sjöngs den ej såsom ackompanjemang till en dans av
samma art som den franska Carolen och den dansk-svenska hög-
tidliga ringdans, som vi se avbildad på målningen i Örslevs kyrka.
Den leken — jag erinrar om ett redan gjort citat — »var mycket
omtyckt av folket, förrän den helige Jón blev biskop, att en karl
skulle kväda i dans till en kvinna ett vekt och anstötligt kväde och
kvinnan kärleksvisor till karlen». Yttrandet tyder snarast på en
dans av två, icke på en ringdans av ett helt sällskap, och såsom
vi minnas, fanns det på Island två olika slag av dans: den episka
dansen, ringdansen, till vilken man sjöng ballader, som i regeln
kommit från Danmark, och vikivari, till vilken man sjöng lyriska små-
dikter, ofta improviserade. Denna dans var en pardans, och det är
till den det nyss citerade yttrandet synes referera sig. Se vi vidare
på de bilder, vi hava av de svenska böndernas dans under 1400-talet
- i Härkeberga och Husby Sjutolfts kyrkor —, är denna alldeles en
annan än den adliga ringdansen. Den är raskare, någon försångare
tyckes icke hava funnits, och när ackompanjemanget icke var ett
eller flera musikinstrument, kan det gärna ej hava varit annat än
ett kort stev, som först tagits upp av en och sedan sjungits av alla.
I Harald Oluffsons visbok finnes en hel följd av dylika stev, som
sannolikt äro medeltida, t. ex.:
Johej!
Krymplingen dansar och dumben han kvad,
Den blinde han väver gullad.
Vi galom, men hönsen utrida.
Steven.
4SI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
