Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens avslutningsperiod - Unionstidens världsliga litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke tillhöra samma tid. Men i det hela är han böjd för att för-
lägga majoriteten av dem till 1300-talet, och även här synas mig
hans skäl övertygande. En fråga, som han däremot, så vitt jag
kunnat se, icke går in på, är den om dessa kämpavisors publik.
Kämpavisan, sådan vi nu känna den från Norge och Färöarna, är
onekligen en bondvisa, som mindre väl lämpade sig för stormannens
hov och som förutsätter en mera vulgär smak. Men även de äldsta
svenska och danska uppteckningarna hava samma bondska karaktär,
och man har svårt att tänka sig, att kämpavisorna och balladerna
från början haft samma publik. Hade dessa kämpavisor diktats för
norska riddare, hade man snarare lånat ämnena från romans bretons.
Men några dylika finnas icke, utan när visorna ej bygga på fornaldar-
sagor, bygga de på chansons de geste. Åtminstone i mina ögon är
det därför sannolikt, att kämpavisan, även i Norge, från början varit
en diktning för allmogen, och jag kan ej se något, som hindrar, att
de högre klasserna i Norge under 1300-talet haft en ridderlig ballad-
diktning, liksom samma klasser i Danmark och Sverige hade; flera
dyhka ballader finnas ju kvar i nyare norsk uppteckning, och tro-
ligen ha ganska många engelska och franska balladstoff kommit till
oss från Norge. I kämpavisan ser jag därför en allmogediktning,
som på 1300-talet uppstått i Norge på grundvalen av fornaldar-
sagor och till norsk prosa översatta chansons de geste.
Fran Norge vandrade kämpavisan till Sverige, såsom vi med
säkerhet kunna säga, på 1400-talet, d. v. s. under den tid, då den
svenska allmogen träder i förgrunden, och i varje fall upptogs den
där av bönder och hantverkare. Det är tydligen denna kämpa-
visa, som Olaus Magni i främsta rummet avser i sin förut citerade
skildring ax dansen, då män och kvinnor samlades på torgen i
städerna eller på de öppna fälten. Vid de ringdanser, som de där
utföra, besjunga de, säger han, »forna kämpars stordåd i hem-
bygden och i främmande land» — ett uttryck, som väl snarare
karakteriserar kämpavisan än den ridderliga balladen. Men ändå
tydligare anspelar Olavus Petri på dessa kämpavisor i sin krönika.
Våra förfäder — säger han — hava diktat visor, sagor och rim om
kämpar och »jämningar» (heroer). Men de, som tyranniske voro
och gjorde övervåld, dem kallade de »jättar, resar, troll och annat
sadant», och »efter det att samma tyranner plägade bo på fasta
slott och fästen, kallade de deras slott berg, och dem, som där-
uppa bodde, kalladè de bergatroll, och deras hustrur, som ock
onda och arga voro, kallade de gygrar eller annat sådant, som
gamla visor och Tydriks van Bern historia eller fabel klarligen
betyga».
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
