Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformationstiden - Reformationens utbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjuttio års gubbe. Men detta är nog en hatfull överdrift. Så
mycket är dock säkert, att han var tämligen till åren. I sin 1540
avfattade anklagelseskrift mot honom säger Gustav Vasa, att han
1531 på grund av sin höga ålder lämnat sitt ämbete såsom kansler,
och 1530 kallas han av Peder Swart »gamle M. Larenz».
Förmodligen var han därför född på 1460-talet. Han studerade först vid
Uppsala universitet, där han blev baccalaureus, blev sedermera
kanik i Strängnäs, men studerade därefter en tid, 1498, i Rostock
och Leipzig, där han blev magister. I numera okända — som det
förefaller något mystiska — syften företog han flera resor till Rom,
och en mindre vacker punkt i hans biografi är, att han var
medlem i den domstol, som nedsatts av Kristiern Tyrann och som
inledde Stockholms blodbad.
Någon religiös natur var han näppeligen, men lidelsefull,
hänsynslös och energisk. Hans bildning var den medeltida klerkens,
och litterärt var han föga verksam. Den enda skrift, som han
utgav, är ett litet tunt häfte, Een kort vnderwisning om troona och
godha gerningar (1528). Den är klart och enkelt skriven, men
utan egentlig självständighet. Däremot var han en betydande
kyrkopolitiker och den förste i vårt land, som fattade de
protestantiska idéernas bärvidd med avseende på kyrkans styrelse och
förhållande till staten. I detta fall blev Gustav Vasa hans lärjunge
och en lärjunge, som till sist gick om läromästaren. Redan i ett
i november 1523 skrivet brev vågade Laurentius Andreæ tala om
att låta de svenska biskoparna vigas av den ende och högste
översteprästen Kristus och försäkrade, att en främling aldrig skulle tillåtas
att bekläda en svensk biskopsstol. I ett kungligt brev till Johannes
Magni, tydligen också flutet ur hans penna, talar han om den rörelse,
som annorstädes uppstått mot den romerska påvemakten, och låter
konungen förklara, att han ej längre ville se sitt folk slava under
främlingars olidliga ok, ty han visste, att Kristus, vår högste
överstepräst, icke lät sin menighet gå under, vare sig påven ville så eller
så. »Vi äro och kallas kristna icke efter honom utan efter Kristus,
och icke äro vi okunnige om, att kyrkomötet i Nicæa platt intet
innehåller om påven». Klarast kommer den rent protestantiska
ståndpunkten fram i ett ungefär samtidigt skrivet brev till Vadstena
kloster rörande en gärd, som konungen behövde för att återtaga
Gotland:
Några hava ansett såsom ett helgerån att använda kyrkans åt Gud ägnade
medel till medmänniskors nytta, men därvid misstolka de själva ordet, ty i
och med detsamma de nämna kyrkan, erkänna de dem för folkets. Namnet
kyrka, av hävd tillagt prelater, präster samt ofta även den materiella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
