Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformationstiden - Femtonhundratalets teologiska litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ärkebiskop efter den sedan 1526 landsflyktige Johannes Magni, erhöll
den trettiotvåårige Laurentius så gott som alla rösterna — med all
sannolikhet i följd av påtryckning från konungen, som icke ville
hava varken Olavus Petri eller Laurentius Andreæ. Såsom
ärkebiskop stannade han sedermera ända till sin död 1573.
Under den första tiden togos hans krafter antagligen mest i
anspråk av den nya bibelöversättningen, som utkom 1541, och
frånser man några få skrifter, började han såsom författare först på
1550-talet, således efter broderns död. Han utgav då några postillor,
författade, liksom brodern, en svensk krönika, som dock alldeles,
saknar den kritiska skärpan i Olavus’ arbete, och vidare vår första
nykterhetsskrift, Emoot dryckenskap, som kulturhistoriskt är av ett
ganska stort intresse. Men hans verksammaste period var
1560-talet, då de konfessionella striderna i Sverige började. Den första
lutherska polemiken kom att riktas mot kalvinisterna. Flera franska
hugenotter hade nämligen kommit till Sverige, där de beskyddades
av Erik XIV, och fråga uppstod om deras religionsövning. Den
gamle ärkebiskopen grep då till pennan mot dem och började en
teologisk strid med konungens gunstling och f. d. lärare Dionysius
Beurreus. Laurentius’ inlägg röja redan den hätskhet och den
ofördragsamhet mot olika tänkande, som är det karakteristiska för
1500-talets teologer, och även den småskurna uppfattningen av
stridsfrågorna. I Laurentius Petris Om någor stycker wårs Herras
Jesu Christi nattward anrörandes rör sig frågan huvudsakligen därom,
huruvida brödet och vinet erhålla sakramental karaktär genom
invigningsorden eller först då de kroppsligen anammas. Ett annat
inlägg är av samma art. I följd av blockaden under sjuårskriget
kunde intet vin importeras, och frågan var då: kunde man vid
nattvarden i stället använda äppelmost eller något annat dylikt
surrogat? Den verbalt bibeltrogne Laurentius Petri förnekade detta. En
tredje tvistepunkt rörde äktenskap i närskylda led, och här gick
ärkebiskopen nästan lika långt som den katolska kyrkan. Under
världens första tid voro väl dylika äktenskap nödvändiga, men nu —
då kvinnor finnas i överflöd — är det ej berättigat att väcka
förargelse genom att bryta mot gammal sed.
Före sin död lyckades Laurentius Petri likväl göra sin mest
betydande insats — den första protestantiska kyrkoordningen i vårt
land, som utkom av trycket 1571 och formligen antogs vid ett året
därpå hållet kyrkomöte. Den har föga av lagens karaktär och
erinrar mera om en avhandling. Men den är likväl ett aktningsvärt
arbete, som med framgång bemödar sig om att iakttaga medelvägen
mellan de ytterlighetsriktningar, som då gjorde sig gällande. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
