Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformationstiden - Skönlitteraturen vid 1600-talets början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trycktes 1495, och på denna skulle, enligt Nylén, hava givits ett svar
från svensk sida i den dikt, som Johannis Magni återgivit på latin.
Då sedan Terserus översatte Johannes Magnis historia till svenska,
skulle han icke hava översatt den latinska dikten, utan i stället här
infogat dennas svenska original. Nylén synes mig hava givit goda
skäl för sin mening, ehuru jag icke känt mig fullt övertygad rörande
den sista punkten. Men vare sig den svenska texten härrör från
tiden omkring 1500 eller av Terserus Översatts från Johannes
Magni, har den svenske textförfattaren redan förlorat känslan för
den äkta balladens karaktär. Framställningsformen är rimkrönikans,
men till varje strof har fogats ett omkväde. Ballad har nu således
blivit rimkrönika i strofisk form.
Ett annat exempel på balladens förfall hava vi i en egendomlig
dikt, vilken tydligen uppträder såsom en imitation av en folkvisa.
Dikten finnes i Barbro Banérs visbok, handlar om Karl Gustavs
segertåg och är tydligen skriven före konungens död. Imitationen
är icke dålig, den är t. o. m. bättre än Gotlandsvisan och liknande
dikter, som tjänat till förebild, men man märker, att den söker
efterhärma ett långt tillbaka i tiden liggande original, och det
gamla romantiska omkvädet »I riden med mig om en afton» passar
på intet sätt i stycke med det historiska innehållet. Vid den
Stiernhielmska tidens början var balladen tydligen redan något
ålderdomligt, främmande, som man väl — såsom sedermera Dahl-
stierna, författaren till i Stolts Elisif och Dalin —■ kunde efterhärma,
men vilket man icke längre förstod. Man behöver blott höra
början av Konung Carls wijsa för att uppfatta det imitativa:
Konung Carel han råder i svealund
Och låter sina hovmän utrida
Med glimmande hjälmar margelund;
De skulle mot hedukar strida.
I riden med mig om en afton.
Samtidigt med det att man förlorade känslan för den nordiska
balladens egendomliga karaktär, började man taga intryck av den
tyska, och redan på 1500-talet överflyttades en stor mängd dylika
till svenska; våra två äldsta balladtryck höra hit, nämligen Een ny
wijse om een ädel och dygdesam quinna j Rom (1583) och Een
lustigh wijsa om een greffue, som drogh bort j fremmande land
(utan år, men samtidig). Till denna klass höra ock flera s. k.
Tagelieder, skildrande de älskandes nattliga möte och den utställde
väktarens varningssång, samt legendariska visor såsom den bekanta
Liten Karin.
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
