Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformationstiden - Skönlitteraturen vid 1600-talets början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Både till form och karaktär skilja sig dessa importerade visor
från de äkta nordiska. De sakna omkväde — väl därför att de
>cke användes såsom dansvisor, utan endast sjöngos såsom säll-
skapssånger. Flera av dem hava något långsläpigt hos sig, och
sällan gå de i den rent nordiska balladens hurtiga takt. Känslan
tager sig ett starkt uttryck — såsom vanligt i den tyska poesien
och saknar den behärskade karaktär, som återfinnes i våra
medeltidsballader.
Vår egentliga lyrik är ock till stor del översatt från tyskan eller Lyrik,
åtminstone bildad efter tyska mönster. Den verkliga lyriken —
jag frånser de outvecklade hymner o. s. v., som tillhöra ett folks
barndom och vilka stå på gränsen mellan epik och lyrik — fram-
träder sent hos alla folk och följer efter den episka dikten; så
hos greker, tyskar, fransmän och engelsmän. Medeltiden har, inom
Be moderna språken, blott en fullt originell lyrik: den provençalska;
alla de andra äro imitationer efter denna, så den franska, den tyska
och i viss mån också den italienska. Vad Sverige beträffar var
det klart, att de första försöken skulle ansluta sig till den tyska
htteraturen. Men olyckligtvis var reformationsperioden en föga
lyrisk tidsålder. Det var den protestantiska logikens och de teo-
logiska disputationernas tid; man beundrade en skarpsinnig slut-
sats och man förfäktade en sund, torr och kälkborgerlig moral.
Men för »stämningen», för de lyriska drömmarna hade denna för-
ståndsmässiga, disputerande tid ej sinne. Lyriken från denna tid
ar därför med få undantag icke blott formellt bristfällig utan även
1 grunden poesilös. Bilderna äro i allmänhet fullt stereotypa och
gora ytterst sällan intryck av att bero på egna iakttagelser. De
hunna heller icke fasthållas eller utföras, och man märker, att för-
tattaren kritiklöst avskrivit dem från den sist lästa tyska poesiboken.
Ett genomgående drag hos dem är en småstadsaktig klagan över
onda tungor, över »klaffare», som förtala älskaren eller älskarinnan.
Aldrig finna vi i dessa dikter lidelsernas glöd eller den äkta lyriska
flykten, författaren går aldrig upp i eller hängiver sig helt åt sin
känsla, utan inskränker sig till några snusförnuftiga, beskedliga
resonemang. Den lutherska äktenskapsteorien, som så genom-
syrade hela tiden, var heller icke någon god jordmån för den ero-
t’ska poesien. Det personliga tycket spelade för den stränge luthe-
ranen ingen roll. 1 lan var skyldig att gifta sig — sak samma med
Vem; han skulle skaffa sig barn och uppfostra dem till goda
medborgare och sanna kristna; att vägra att gifta sig med denena,
därför att han älskade den andra, som han icke kunde få — denna
uppfattning hade för honom varit syndig och katolsk. I tidens
i [•
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
