Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformationstiden - Skönlitteraturen vid 1600-talets början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s
g.
■
Í-Í
!
í
erotiska dikter hägrar vanligen äktenskapet med barn och blomma
såsom målet, och det gör det i så hög grad, att denna framtids-
bild hindrar älskaren att helt gå upp i ögonblickets stämning. Att
äga den älskade är icke målet, utan blott medlet, och erotiken
gör därför ett kallt, opersonligt intryck. Icke som om icke också
denna art av kärlek skulle kunna göras till föremål för poetisk
behandling. Men därtill fordras en stor skald, som äger förmåga
att skåda livets trivialiteter — såsom det heter med en filosofisk
term — sub specie æternitatis, och denna förmåga hade icke re-
formationstidens män; det triviala blev för dem trivialt.
Detta gäller i allmänhet. I några dikter spåra vi dock en ansats
till en friskare uppfattning av naturen. Någon känsla eller, kanske
rättare sagt, någon klar åskådning av denna hade medeltiden ej
haft. Den bakgrund, mot vilken balladens tilldragelser avteckna
sig, liknar de gotiska kyrkomålningarnas ■—■ i regeln blott guldgrund
och himmelsblått, endast sällan ett allmänt hållet landskap med
späda, enstaka träd. Med renässansen öppnades människans ögon
för naturen och dess liv, och denna nya uppfattning röjer sig, om
ock svagt, i några dikter, vilka tillhöra denna tid:
Hör göken han galer och tättingen springer,
Steglitsan kvittrar och ljuvliga sjunger,
Små fåglar flyga och bygga bo,
Lärkan, svalan och duvorna bygga,
Älgarna ligga i skogen så trygga,
Men jag allena haver ingen ro!
Denna diktning är renässansens, icke medeltidens. Renässansen
röjer sig ock i den klassiska mytologien och den antika herde-
världens sceneri. Phillis och Amaryllis, Dafnis och Galatea, Venus
och Adonis börja skymta i vår lyrik, och i några dikter kväller
redan det friska, glada levnadsmod, som röjer, att den store Pan
vaknat också i våra bygder:
Min kärest hon bor på ett högt berg,
Qui culmen habet litis,
Och till det hus, så ligger en bro
De gemmis margaritis.
Jag steg mig upp, jag gick där in
Progrediens ad illam.
Hon tog mig så kärligt uti sin famn,
Pie palpabit maxillam.
»I varen välkommen, käre herre min,
Spes mea sanitatis,
I skolen dricka det klara vin
De cornibus auratis.»
Hon lade mig uti en silkessäng
Carbunculis oppressum.
Där sov jag så sötelig på hennes arm
Diei ad ingressum.
De flesta av denna tids dikter äro namnlösa. Väl kan man upp-
räkna en tjugo à trettio »författare», men dessa tillhöra knappt
litteraturhistorien — hederliga kapellaner, prästdöttrar och adliga
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
