Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Ortodoxismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ärkebiskopen: Guds församling.
Whitelocke: Jag tror, att den heliga skrift bäst uttyder sig själv.
Ärkebiskopen: Det är sant, men lärde män kunna bäst undersöka de där
befintliga mindre tydliga ställena.
Det andra samtalet fördes mellan Karl Gustav och Whitelocke.
Whitelocke: Vi (i England) hava visserligen olika tankar i religionssaker,
men utan att den allmänna säkerheten därigenom på något vis störes.
Karl Gustav: Men mig tyckes, att den dock löper fara, om ej enighet i
religionen bibehålles.
Whitelocke: Vi kunna ej däri se någon fara och anse såsom en alla
kristna tillåtlig frihet att dyrka Gud, på vad sätt de finna tjänligast för sin själ.
Karl Gustav: Men föreställom oss, att detta sättet ej vore överensstämmande
med Guds ord.
Whitelocke: Det bliver då för deras räkning, som följt det.
Karl Gustav: Men åligger det icke högsta makten att leda och föra dem
till den rätta vägen?
Whitelocke: Vi anse bättre att genom saktmodighet och förmaningar föra
dem tillrätta än att göra det med våld och lägga bojor på människors sam-
veten, som här sker.
Karl Gustav: Men om man genom saktmodighet ingenting kan uträtta?
Whitelocke: Då hava de största skadan därav.
Karl Gustav: I denna sak äro vi något nogräknade här i landet.
Men ej heller i Sverige saknade man alldeles blick för kyrkans
mre förfall, och särskilt hade Svedberg öppet öga för ortodoxismens
stora brist.
»Jag suckar och hjärteligen klagar, — skrev han — så ofta jag därpå tänker,
huru illa de flesta lutheraner förstå kutheri lära, huru illa dé förstå, vad tron
år på Frälsaren Herren Jesus Kristus, menande, med det de med sinnet och
minnet fatta och med munnen bekänna, att de genom tron allena på Kristus
skola salige varda, så skall ock tron vara allena, och likasom hålla för en
katolsk och villfarande lära: driva, öva och bevisa trons frukter — goda
gärningar. Och så tro och så leva de flesta, bättra’t Gud! Gå de i kyrka och
På sina vissa tider om året till Herrans nattvard och därjämte leva i allehanda
syndiga köttsens gärningar — ingen nöd: sola fides, stortron skall allt göra’t.
Ingen skall säga dem annat än de äro goda lutheraner och kristna samt bliva
utan någon gensaga saliga.» Ack min Gud! — utropar han kort därefter —
du, som uppväckte och utrustade Lutherum med din frimodighets anda att
’gen föra den kristliga läran om trona, uppväck ock en Imtherum, som med
lika frimodighet och välsignat eftertryck förer igen ett kristligt leverne!»
Till det kyrkliga förfallet bidrog ock, att pastoraten betraktades
hästan såsom en familjeegendom. Den, som ville hava ett gäll,
ansågs skyldig att — som det hette — »konservera» (d v. s. gifta
sig med) företrädarens änka eller dotter, och t. o. m. en man som
Svedberg kunde helt ogenerat föreslå en i sina kunskaper klen präst
till erhållande av ett pastorat i Skarastiftet, emedan han lovat, att
han, därest han fick gället, skulle gifta sig med företrädarens änka.
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
