Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Ortodoxismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 1649 års skolordning, av vilken 1693 års blott är en revision, hade
de reala vetenskaperna tillkämpat sig ett rum, och även vid universi-
teten arbetade sig dessa mer och mer fram; universiteten började
övergå till världsliga ämbetsmannaskolor, och i samma mån kommo
också teologerna, sysselsatta med sina renlärighetstvister, att stå
främmande för det verkliga livet.
Under denna period står prästerskapet ännu på höjden av sin
tids bildning, och de ledande männen kunna ännu sägas vara ledare
för kulturlivet i allmänhet. Men de äro det ej längre ensamma.
Vid sidan av dem hade det uppstått ett världsligt lärt stånd, och
detta var mer än det andliga känsligt för de nya idéerna. Det var
därför tydligt, att ledningen så småningom skulle glida över i lek-
männens händer. De andliga, som icke följde med sin tid, blevo
efter; de upphörde att främja kulturen, och snart förmådde de heller
icke att hejda dess utveckling.
I verkligheten hade kyrkan således, trots det lysande i dess yttre
maktställning, förlorat en god del av sitt inflytande, och protestan-
tismen hotade att övergå till en död form, vilken icke längre fylldes
av det liv, som pulserat i reformationstidens kyrka.
»Religionen här i landet — yttrar en skarpsinnig italiensk iakt-
tagare, som på Karl XI:s tid besökte Sverige — sitter för övrigt
icke djupt», och av den engelske ambassadören Whitelocke’s skildring
av det religiösa tillståndet i Sverige kort efter det trettioåriga krigets
slut finner man, att de maktägande egentligen blott intresserade
sig för enheten i bekännelsen, icke för det religiösa livet.
Tvenne samtal äro härför belysande. Det första fördes av ärke-
biskop Lenæus och Whitelocke:
Whitelocke: Det är en lycklig belägenhet att leva tillsammans i enighet,
men man tillåter ej här var och en att tänka som han vill i andliga saker.
Ärkebiskopen: Ingen må gå efter sina egna inbillningar eller nya tankar,
som äro stridande emot den antagna läran, och gör någon det, så bestraffa vi
honom strängeligen.
Whitelocke: Det är något för hårt, och det tyckes, som om kyrkan tillagt
sig nästan detsamma som ofelbarhet.
Ärkebiskopen: Sådant veta vi alldeles icke av, men söka endast att före-
komma oenighet i församlingen och tvedräkt dess medlemmar emellan.
Whitelocke: Detta är ganska gott, men jag tvivlar, att det kan vinnas i
denna världen, där förargelse måste komma.
Ärkebiskopen: Men ve den, genom vilken den kommer!
Whitelocke: Den kan även så lätt komma genom för stränga band på
ens tänkesätt som genom nya meningar.
Ärkebiskopen: Vi pålägga ingen att tro något, som ej grundar sig på
Guds ord.
Whitelocke: Vilken uttyder det ordet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
