Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Bureus och den äldsta fornforskningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att Bureus likväl under sådana omständigheter uträttat så mycket,
berodde på hans levande intresse och därpå, att han — till skillnad
från Messenius — var en trots alla besynnerligheter god, nästan
barnafrom karaktär. Han arbetade tydligen icke för sin egen äras skull,
utan för vetenskapens och fosterlandets, och genom detta intresse för
svensk forskning kan han sägas hava inlett storhetstidens litteratur.
Den följande generationen av fornforskare och språkmän är hans Bureus’
lärjungar, i främsta rummet landets båda första antikvarier Martinus föijaTe
Aschaneus och Jahan Henrichsson Axehielm. Den senare (f. 1608,
t 1692), Bureus’ måg, drogs dock av mångfaldiga andra, särskilt
juridiska, bestyr från fornforskningen, och av hans arbeten blev intet
utgivet. Mera betydande var därför Martinus Aschaneus, vilken
började sin bana såsom »musikant» i Johan III:s kapell, varefter han
blev fältpräst vid livfanan och såsom sådan deltog i Gustav Adolfs
livländska fälttåg. 1620 belönades han med Hammarby gäll, därhän
dog 1641, efter att i flera år hava tjänstgjort såsom antikvarie. Aschaneus
Var en för sin tid mångsidigt intresserad man. Han var ganska god
skald, författade även religiösa arbeten, han var en flitig samlare av
runinskrifter samt har efterlämnat en mängd småskrifter av topografiskt-
antikvariskt innehåll, och även såsom avskrivare och samlare av äldre
handlingar, visor o. s. v. har han gjort eftervärlden stora tjänster.
En tredje lärjunge av Bureus var den flitige Jonas Haquini Rheze-
lius, vars — ännu blott i handskrift bevarade — samlingar rörande
Epplands och Ölands fornminnen fördelaktigt vittna om anteck-
Uarens nit för vår fornhistoria.
Såsom lärjunge av Bureus kunna vi slutligen räkna Georg Stiernhielm.
Stiernhielm, för vars liv jag längre fram skall redogöra, hade tyd-
bgen rönt kraftiga intryck av Bureus. Hans filosofiska världsåskåd-
n*ng hade, såsom vi sett, starka beröringspunkter med Bureus’ kabba-
kstiska spekulationer, och sannolikt var det genom umgänget med
denne, som han fick smak för runforskning och studiet av Orien-
tens språk. Men därjämte tyckes han även hava påverkats av de
Samtida nederländska filologerna. I Holland, särskilt i Leiden,
drevos ivriga klassiska studier, och därjämte hade man där börjat
att fördjupa sig i de orientaliska språken. Även åt modersmålet
agnade man sin uppmärksamhet, och genom offentliggörandet av
Tacitus’, Jordanes’ med Aeres arbeten hade den germanska forntiden
hått en viss, från den klassiska historieskrivningen lånad glans.
Eanska snart kände man ett behov av att kombinera dessa studier
Stiern-
hielm som
språk-
forskare.
av Orientens, den grekisk-romerska antikens och Germaniens tungo-
mål, och så började den jämförande språkforskningen. I spdtsen
£lck Goropius Becanus, vilken i Origines Antwerpianæ (1569) samt
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
