Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Bureus och den äldsta fornforskningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hermathena (utg. 1580) sökte uppvisa, att nederländskan varit
mänsklighetens äldsta språk. Andra följde efter, såsom Van der Myl,
Justus Lipsius m. fl., och ehuru de flesta av de hithörande skrifterna
blott innehålla värdelösa fantasterier, beteckna de dock den mo-
derna språkforskningens grundläggningsarbete.
Då man bedömer denna tids etymologiska arbete, gör man
sig gärna skyldig till orättvisan att jämföra dess metod med våra
dagars. Men man bör härvid erinra sig, att renässansen närmast
anknöt vid antikens vetenskap, och denna stod inom den etymo-
logiska forskningen synnerligen lågt —■ helt naturligt, enär man
då blott, i stort sett, kände två språk, latin och grekiska. De
klassiska filologernas etymologier äro därför fullkomligt godtyck-
liga och ovetenskapliga. I två viktiga punkter förde emellertid
humanismen, trots alla sina brister, forskningen framåt utöver den
antika ståndpunkten: dels utvidgades själva forskningsmaterialet högst
betydligt, i det att de orientaliska och germanska språken nu drogos
in inom undersökningen, samt för övrigt även andra språk såsom
finska, keltiska, baskiska m. fl., dels uppställdes nu den för antiken
okända eller i varje fall ej vidare utvecklade teorien om språkens
gemensamma härstamning från ett urspråk, och denna teori, så oriktig
eller åtminstone obevisad den än är, hade dock det goda med sig, att
den banade väg för den nyare teorien om vissa språks gemensamma
ursprung. Den riktade uppmärksamheten på de germanska forn-
språken och den möjliggjorde språkens ordnande inom vissa grupper-
Någon princip eller någon metod härför hade man ännu icke — upp-
giften var ju just att finna en dylik — och därför gör humanismens
språkvetenskap intryck av osäkerhet, godtycke och dilettantism.
Denna komparativa lingvistik måste naturligtvis mäktigt tilltala
en man med Stiernhielms skaplynne. Han var i främsta rummet
poet och fantasimänniska, och här hade han funnit en vetenskaplig
värld, inom vilken hans rika inbillningskraft fritt kunde få tumla
om. Han stannade därför icke såsom Bureus vid hebreiskan och de
klassiska språken, utan började att studera även andra orientaliska
tungomål, och därjämte är han den förste svensk, som förvärvat
en mera allsidig kännedom om de germanska fornspråken. El
blott att han — såsom Bureus — studerade runspråket, våra äldsta
fornsvenska handskrifter samt de isländska, som efter Bureus’ tid
blevo bekanta; han läste även forntyska, angelsaksiska och gotiska,
som då voro alldeles nyupptäckta språk, samt synes hava tagit åt-
minstone en ytlig kännedom om en mängd andra språk såsom finska
och ungerska samt keltiska och romanska dialekter. Hans ling"
vistiska bildning var således betydligt mera omfattande än Bureus J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
