Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Verelius och den isländska renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’ $
ή
.«
244
-¡
Striden
mellan
Verelius
och
Schefferus.
™¡ I
att de utgåvo alla de isländska sagor, som ansågos innehålla bidrag
till Sveriges fornhistoria. Ty detta var tydligen den ledande syn-
punkten för dem. Men även av de verkligt historiska sagorna
trycktes för övrigt några. 1670 utkom Rugmans Norlandz chrönika
— en präktig folio, som utgick från Per Brahes tryckeri i Wisings-
borg och innehåller i översättning ett större utdrag ur Heimskringla,
och 1697 utgav Peringskiöld en editio princeps av det isländska
originalet jämte fullständig svensk översättning1; redan 1691 hade
Reenhielms upplaga av Odd Munks Oloff Tryggwaszons saga utgivits,
och 1719 följde den yngre Peringskiölds edition av Sogubrot, som
däremot behandlar den uppdiktade svenska fornhistorien.
Övriga sagoeditioner av den yngre Peringskiöld, Salan, Reenhielm
samt de båda i svensk tjänst varande islänningarne Gudmund
Olofsson och Islevus Thorlevius voro mindre betydande.
Dessa sagor hade emellertid icke blott en vetenskaplig betydelse,
utan ock en skönlitterär, ty utan överdrift torde man kunna säga,
att den isländska sagan var storhetstidens svenska roman, och den
betydelsen hade sagan ock för en god del av 1700-talet. Dess åter-
verkningar kunna för övrigt spåras i frihetstidens första original-
roman, Adalrik och Göthilda, som till en icke ringa del är skriven
efter mönstret av dessa fornaldarsagor.
Alla dessa väckelser — både inom den nordiska filologien och
inom diktningen — återgå till Verelius. Men han var verksam även
på andra områden; så är han författare av det äldsta av en icke-
islänning författade isländska lexikon, som utkommit av trycket,2
nämligen Index linguæ veteris scytho-scandicæ, vars företal lian under-
tecknade 1681, men som först 1691 utgavs av Olaus Rudbeck —
tyvärr så slarvigt, att arbetet genom tryckfelens mängd förlorade en
stor del av sitt värde. Även fortsatte han den av Bureus började
runforskningen, och hans Manuductio ad runographiam scandicam
(1675) är ett i flera fall betydande arbete, ehuru det lider av för-
fattarens oförmåga att skilja på saga och verklig historia samt av
en svenskhet, som, då det gällde vetenskapliga frågor, skymde hans
eljes klara blick; arbetet går nämligen ut på att visa, att runorna
varken omedelbart eller medelbart kunna härledas ur det grekiska
alfabetet, utan äro vida äldre än detta.
Då denna runografi trycktes, pågick som bäst det första slaget
mellan Schefferus och Verelius, och frågan gällde ursprungligen läget
1 Det andra bandet utkom 1700.
Redan förut hade dock islänningen Gudmundus Andreæ (t 1654) författat ett
Lexicon islandicum, men detta utgavs först 1683 — således efter Verelius’ död —
av den danske’ lärde Resenius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
