Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Nyare språk och klassisk filologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
289
Spegels
Glossa-
rium.
r9 — Illustrerad Svensk Litteraturhistoria. II.
med den ursinniga stridsskriften Orthographia suecana, som utgör ett
par lösbrutna och omarbetade kapitel ur ett större språkligt arbete,
med vilket Hiärne länge varit sysselsatt. Mot detta angrepp samman-
skrev Svedberg å sin sida en försvarsskrift i två delar, kallad Heders
förswar, och lyckades verkligen erhålla tillstånd att trycka den
senare delen (1719), men ej den första. Därmed avstannade detta
ortografiska tumult, som upprört sinnena nästan lika häftigt som de
rättstavningsfejder, som i våra dagar utkämpats. Hiärne skrev väl
en replik, Oförgrijpelige tanckar och skählige anmärckningar, men
denna inhiberades på det för denna tid vanliga sättet: vederbörande,
som ej älskade litterära fejder, förbjödo helt enkelt tryckningen.
Svedbergs språkliga intressen inskränkte sig för övrigt ej blott till
rättstavningsfrågan. 1721 hade han fullbordat en kortfattad svensk
grammatika, som året därpå utkom av trycket, och samtidigt avslutade
han en större svensk ordbok, vilken dock förblev outgiven, emedan för-
fattaren ej ville foga sig i att i denna följa kanslikollegiets rättstavning.
Då detta arbete inlämnades till kanslikollegium, fanns redan en
svensk ordbok, nämligen Spegels Glossarium sveo-gothicum (1712),
och därmed hade storhetstidens språkliga arbete åtminstone på en
punkt nått till ett resultat. Redan i den instruktion, som 1630 ut-
färdats för Aschaneus, hade talats om nödvändigheten av att utarbeta
ett svenskt lexikon, och sedermera hade denna uppgift anförtrotts
åt antikvitetskollegiet; Bureus och Axehielm hade arbetat på ett
dylikt, men intresset för de vågade etymologierna och för forn-
språket trädde snart i stället för nitet för det levande språket, och
de flesta ordboksarbeten, som gjordes, stannade vid ansatsen. Den
förste, som verkligen utgav ett svenskt lexikon, var Spegel.
Faktiskt åstadkom stormaktstiden således icke mycket för det
språk, som dess ledande män älskade så högt — och i denna kär-
lek voro Hiärne och Svedberg lika; den senare var ingen nyhets-
ntakare, då det gällde ordformerna, och bägge voro ivriga purister.
Hiärne föreslog t. o. m. bildandet av en societet av lärde män, vilka
efter mönstret av den tyska Palmorden skulle rensa språket från
främmande ord och återföra det, så vitt möjligt, till den renhet, som
det hade på »S. Britas tid». Men även om det faktiska resultatet av
den verksamhet, som 1600-talets lingvister utövade, var obetydligt,
var denna verksamhet dock så till vida av stor vikt, som den ska-
pade ett språkligt intresse, vilket sedermera under nästa århundrade,
då de chauvinistiska dimmorna skingrats, yttrade sig i en mindre
braskande, men mera sund och framgångsrik strävan — i Sven Hofs
°ch framför allt i Ihres storartade språkarbeten.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
