Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Nyare språk och klassisk filologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Moderna j)e moderna språken studerades visserligen ganska flitigt — mest
1 ’ k kanske franskan och italienskan, vilka då voro på modet; tyskan
behärskade de flesta av den tidens män, och för icke så få kunde
detta språk nästan i lika hög grad som svenskan betraktas såsom
modersmål. Kännedomen om holländskan var även tämligen utbredd,
mindre däremot kunskapen i spanska och engelska. Men alla dessa
språk studerades ännu blott praktiskt, och lika litet som man tänkte
sig möjligheten av att vetenskapligt studera modersmålet, lika litet —
kanske ännu mindre - brydde man sin hjärna med att söka förvärva
en vetenskaplig och grundlig kännedom om dessa moderna språk.
Den klas- Endast de klassiska och de orientaliska språken kunde enligt den
^^ogien’0 tidens föreställningssätt bliva föremål för verkliga studier. Men icke
ens på dessa områden ville det rätt lyckas. Loccenius och framför
allt Schefferus hade väl sökt införa en verkligt filologisk metod,
men deras svenska efterföljare blevo i regeln stående kvar på den
äldre humanistiska ståndpunkten, enligt vilken huvudvikten lades
på skrivandet och talandet av ett ciceronianskt rent språk. Undan-
tager man Figrelius, som skrev De statuis illustrium romanorurn
(1656), har ingen av den tidens svenskar gjort en realfilologisk under-
sökning, som höjer sig över den akademiska disputationens nivå.
De utbildade sig i främsta rummet till talare och poeter — härpå
gick även undervisningen vid både gymnasium och universitet ut
- och flera av den tidens män förvärvade sig såsom sådana ett
stort anseende, åtminstone i Sverige. Johan Columbus och Lagerlöf
gällde såsom den tidens främste latinskalder här i landet, den senare,
Johan Upmark (adlad Rosenadler) och Laurentius Norrmannus så-
som de förnämsta talarna.
Den uppfattning, som ligger till grund för denna tids filologiska
studier, var för övrigt hela humanismens, och i viss mån har den
fortlevat ända in i senaste tid. Humanisterna sågo i antiken mindre
ett område, som borde av den historiska forskningen erövras, än
ett skönhetens rike, av vars skatter de moderna kunde njuta och
efter vars smak de kunde bilda sig. En nyfunnen antik staty var
därför under renässansen i främsta rummet ett konstverk; den restau-
rerades och uppställdes bland Donatellos och andra nyare mästares
arbeten såsom ett modernt skulpturverk, efterbildades, men stude-
rades icke såsom ett historiskt monument. Ciceros brev betraktades
i främsta rummet såsom mönster, Vergilius’ dikter blott såsom
arbeten, vilka voro mera formfulländade än de moderna efterbild-
ningarna o. s. v. Med ett ord: uppfattningen var estetisk, ej histo-
risk, och undervisningen gick även företrädesvis ut på att bibringa
lärjungarna en språklig-estetisk färdighet.
290
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
