Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Stiernhielms efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men — tillfogar han trohjärtat — »att jag intet längre haver hunnit
uti samma kunskap, måste jag på det flitigaste ursäkta och bekänna,
det jag för bittida är kommen från mästaren» — blygsammare kan
en författare ju ej yttra sig om sig själv, och med sin stilla humor
bekänner han ärligt, att »mig är vederfaret det, som sägs om Julius
Scaliger, att han intet haver sovit sött, utan snarkat på Parnassen».
Men faktum är, att få diktverk hava varit populärare än Gudz
Werk och hwila, och om Spegel än icke lyckades att träffa vår
tids smak, förstod han desto bättre att träffa den karolinska tidens.
I själva verket är han den bäste av Stiernhielms efterföljare, den,
hos vilken man mest återfinner Herculesskalderfs breda framställ-
ningskonst, naturliga realism och sunda humor.
Liksom mästaren är han en lärd poet, vars bibliotek är fyllt med
alla möjliga auktorer, som han också flitigt anlitar för sin dikt,
klassiska och kristna, vetenskapliga och poetiska. För deras vetande
röjer han städse den största veneration, men lärdomen har dock för
honom sin bestämda gräns, över vilken den icke får skrida, och då han
t. ex. kommer in på Kopernicus’ teori, avvisar han denna med orden:
Men hellre vill jag dock med Moses’ brillor skåda,
Hur himmelen är byggd, om eljes jag får råda.
Med »Moses’ brillor» såg han hela tillvaron. Hans skapelsedikt
påminner därför i sin barnsliga naivitet snarast om de gotiska skulp-
turerna på Uppsala domkyrkas sydportal, där man ser, huru Gud
Fader trohjärtat klenar samman jord och himmel, människor och
träd. Och allt, som är till, finner Spegel vara gott och vist inrättat:
Att Gud den salta smak i havet täcktes giva,
Är skett, att sådan fisk må bättre därav trivas,
Som haver den natur, att han i sälto lever
Och ej med färska sjön sig någon tid bevever.
Oin havet vore färskt och ej utav sig gute
Den ädla kryddan salt, då ingen bonde nute
I huset gammal mat, kött, fläsk och sådant mera,
Därmed han plägar nätt sitt visthus utstoffera.
Salt kan den fräna smak ur färska köttet driva,
Salt gör, att kroppen sund och magen stark kan bliva.
Salt kan vår appétit helt oförmärkt uppväcka,
Salt lockar ölet fram, att man må törsten släcka.
Citatet är karakteristiskt för Spegel. Han är en varm beundrare
av skönheten i naturen, men ännu mera fäster han sig vid det
myckna nyttiga, som skaparen låtit bliva till i denna natur: örterna
355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
