Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Stiernhielms efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
summa: Spegel är ingen torr och surmulen moralist, utan en
och glad gammal prästfar, som njuter av att bland sina socken-
(Vin) väcker sinnet upp, när det är lagt i dvala,
Det löser tungans band, att hon kan färdigt tala,
Det öppnar ögonen och gör dem mycket klara,
Ty de se tu för ett och svart, där vitt månd vara,
Det färgar kinderna och näsan så bemålar,
Att man på henne kan se druvans purpurstrålar etc.
In
snäll
bor få sitta och prata om sina lärdomsrön och sina erfarenheter,
som icke försmår en remmare gott vin och som kryddar sina bord-
samtal med en oförarglig karolinsk humor. Någon odlad smak har
han icke, »poeta» är han ej av naturen — och bryr sig heller ej om
den äran — men han kan sina auktorer, och framför allt: han kan
sin gamla bibel, vars figurer för honom äro kära vänner, lika levande
Men dylika utbrott höra dock mera till undantagen, och i det
hela är synpunkten den svenske bondens, som hos jorden beundrar
dess bördighet, i älven dess fiskrikedom, i skogen dess tillgång
på ved, timmerstockar och villebråd, och ett bland de vackraste
partierna i hans bok är det, där han talar om jordens uppvaknande
ur sin vintersömn. Vi tycka, säger han, att sagan om fågel Phœnix
är så otrolig, och dock upprepas detta underverk år från år. Om
vintern ligger ju jorden död och stelnad, höljd liksom i ett lakan
av den vita snön, men då den blida solen börjar sända sin värme,
då begynner jordens döda kved att, liksom Saras, bära frukt. Det
frusna kornet, som varit inneslutet i plogfåran liksom i ett fängelse,
upplivas åter, då kjälen går ur jorden, och med sina späda fingrar
tränger det genom snöns och isens hårda skorpa; så kommer axet
fram
giva oss ju läkedom, jorden ger oss gröda, strömmarna skänka oss
fisk, »och allt bör rosas, vad som Gud har täckts oss giva». Till
och med vinet, som mången så bittert klandrar, är en härlig Guds
gåva, och när han kommer in på detta kapitel, får den fromme Spegel
i sin panegyrik nästan en släng av Bellmanian över sig:
Jag rosar häldre vin, än jag detsamma dricker,
Dock skyr jag det ej så, att jag av vattnet spricker.
Man ser, att åsnan, den där alltid lever nykter,
Är ej dess klokare, men bliver illa tryckter.
och mognar till skörd.
Då skördemannen ej får lägga sig på lättja,
Om han den ädla säd vill torr i skylar sättja
Och föra väl i hus, där vi se’n röna kunna
Guds stora givmildhet i skäppa, spann och tunna.
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
