Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Lucidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sa, se, så mått’ man glasen luta, ruta.
Vet hut, drick ut, din trut
Uppå min ed tål ved.
Din svälg och bälg är tämlig vid och bred.
Så ropar han på värden: hit med tobak och pipor, så att ölet
får en bättre smak. Röken ska stå upp i taket! Gutår! Runda-
dinellula! Se, hur ljuvligt vinet spritter! Och drick mig till, medan
jag ännu kan stå!
Det finnes — skriver Karlfeldt — »i denna visa intet, som är
spelat eller stiliserat. Det är en scen från en Stockholmskrog på
1660- eller 1670-talet. Den eggande rytmen, de starkt inrimmade,
korta raderna, som tyckas på samma gång markera den hetsiga
dryckestakten och den underliggande orons jagande pulsslag, göra
den till en helt konstnärlig dikt, ett litet mästerstycke i sin art.
Av den visan ’ har Bellman fått uppslaget till Fredmans epistlar.
Men Lucidors bacchanal är antipastoral, medan Bellman samman-
smälter idyll och krogbuller till ett organiskt helt i sånger, vari
Bacchus och Fröja fira sitt triumferande biläger med markens fauner
och nymfer som uppvaktande brudfölje».
Redan dryckesvisan i och för sig är karakteristisk för denna tid
och för nationallynnet. Antikens dryckesvisa hava vi i de dikter,
som tillskrivits Anakreon. Där är det sällskapsglädjen, ytterligare
förfinad av druvornas safter, kärlekens rus, stegrat genom Dionysos’
gåvor, som skalden besjunger. Men själva berusningens vällust, då
de kylda livskrafterna för ett ögonblick värmas genom det tunga
ölet och de starka spritdryckerna för att snart domna bort i ett
medvetslöshetens nirvana —• denna narkosens vällust, genom vilken
tillvarons alla sorger sövas, är blott känd i det kalla nordiska
klimatet. Det är detta rus, som besjunges i den rent germanska
dryckesvisan.
I de germanska språken finnes ett latinskt lånord, som är mycket
betecknande för de germanska barbarernas ståndpunkt, då de först
råkade i beröring med romarna. Det är ordet köp, som är lånat
från det latinska caupo eller krögare — och denna proveniens visar,
vad det var för varor, som dessa barbarer äldst köpte av syd-
länningen; att köpa var för dem detsamma som att köpa vin. Men
för dem var vinet icke något anakreontiskt njutningsmedel, utan
en bedövande rusdryck, alldeles som opium för kinesen och rhum
eller whisky för negern. Och så har det förblivit. Engelsmän och
flamländare skämta sällan, när de dricka; de samtala knappt, utan
stå vid disken och tömma sina glas nästan med ett dystert uttryck.
Första gången denna rusets poesi förekommer är under medel-
373
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
