Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Marinisterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kroppsformer och luftfyllda draperier. Man tycker sig i dikten se
barockens hela tunga begravningsprakt: de tjocka, klumpiga guir-
landerna, Tiden med sin lie och sitt fladdrande skägg, den sörjande
Eftervärlden, som tröstlös står lutad över gravurnan, Ryktet, som
stöter i sin kopparlur, och vad mera den tidens jesuitstil ägde
att bjuda.
Det var detta, som Karl XI:s samtid så beundrade i denna dikt.
Och dock ■— när allt kommer kring, var det kanske lika mycket
genom sina dalslandsfasoner, som Dahlstierna blev den karolinska
tiden kär, och i varje fall är det genom dem, som han ännu till-
talar oss. Hur trohjärtat gott verkar t. ex. icke en poetisk bom-
mert sådan som denna i hans översättning av Pastor fido:
Den sol nu sorgse gick till Thetis blå i sänge,
I morgon travar glatt uppå sitt gamla spänge.
Sådan var också Dahlstiernas egen »Pegasus». Under det utländska,
brokiga schabraket travade han muntert och obesvärat fram som en
ärlig svensk ryttarkamp, stolt och lycklig över de granna tofsar,
som skramlade kring honom. Och stundom händer det också, att
Dahlstierna glömmer bort den italienska poetiken för att enkelt och
naturligt giva uttryck åt sin kärlek till fosterbygden, så t. ex. då
han låter en värmlänning yttra:
— — Värmeland, du alla länders pris!
Du äst uppfylld med lust och allsköns ädla dygder,
Du äst för alla land ett jordiskt paradis!
Om man med bunden syn, där far mins gård står byggder,
Mig ledde, kände jag igen båd’ ugn och spis,
Båd’ kyrkor, berg och skog, men mest — hör vad jag säger —
Gläds jag med dig, att du så mildan konung äger.
De sista orden äro betecknande för den karolinska tiden, ty kär-
leken till fosterlandet hade då förkroppsligat sig i kärleken till
konungens person. För mången förefaller en dylik rojalism väl
mycket närma sig servilismens gräns, men på Karl XI:s tid gjorde
den det icke. Under den karolinska tiden var Sveriges historia
Verkligen dess konungars, och detta märka vi bäst, då vi vända oss
till den politiska diktningen under Karl XII:s sista år. Denna dikt-
ning — jag tänker på skalder såsom Bengt von Hofsten och Johan
Linder — är onekligen fylld av ett ädelt, fosterländskt patos. Skal-
derna känna djupt fäderneslandets olyckor, de bedja varmt till Gud
om fred, men det faller dem aldrig ett ögonblick in att i konungens
genstörtighet se ett hinder för landets lycka. De svåra hemsökel-
serna fatta de såsom Guds straffdomar över folkets synder, och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
