Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Det franska inflytandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förebilder, och här har han även infört åtskilliga nyheter i den svenska
poesien. Så är han, så vitt jag vet, den förste, som återupptagit
den under den karolinska tiden ej odlade fabeln, vilken inom den
numanistiska litteraturen så varit på modet; men hos Holmström är
det tydligen La Fontaines fabeldiktning, ej humanismens, som givit
uppslaget. Även här följer Triewald efter, och inom kort bliva La
Fontaines dikter tidens älsklingsläsning i original så väl som i efter-
bildning. På samma sätt upptog han det franska epigrammet, till
vars kvickhet och elegans han på ett ganska lyckligt sätt närmade
sig, särskilt i den bekanta gravskriften över Pompe, som i själva
verket är en fri översättning från franskan, och som — så oskyldig
den än förefaller oss — likväl framkallade åtskilliga indignerade
protester från allvarsamt folk, vilka kände sig upprörda över denna
sammanställning av Sveriges hjältekonung och en hundracka. Den
karolinska smaken var ännu för outvecklad att sentera fransk esprit,
utan föredrog en mera grovkornig komik, och Holmström, som var
en av den moderna tidsriktningens pioniärer, undgick icke dessas
vanliga öde att möta motstånd.
Ännu mera stötte man sig på den franska frivoliteten i flera av
hans dikter. De äldre skalderna hade långt ifrån varit några dygde-
mönster, men hos dem hade skämtet varit germanskt plumpt och
rått; hos Holmström är det — i de dikter, jag här avser — mera
slipprigt än direkt rått. De äldre hade visst icke dragit sig för att
blotta äktenskapets interiörer, men de hade dock haft försyn för att
skämta med äktenskapsbrottet, ännu mindre hade de glorifierat detta.
Holmström däremot har i detta fall den rent franska uppfattningen :
äktenskapsbrottet är för honom blott komiskt, ej moraliskt förkastligt,
och liksom våra dagars franska skämt nästan uteslutande koncentrerar
sig på ett enda område, det sexuella — man behöver blott taga en
fransk skämttidning i hand för att finna denna monomani — så visar
också Holmström en tendens att låta detta slags skämt bliva det
förhärskande. I sina här avsedda dikter, vilka dels ännu äro outgivna,
dels först nyligen publicerats, ligger onekligen ett uppslag till den
lascivitet, som sedermera, närd av impulser från Frankrike, allt krafti-
gare skulle utvecklas under frihetstiden för att slutligen nå sin kul-
men i de gustavianska skaldernas diktning.
Holmström hade i detta fall fullkomligt befriat sig från den kyrkliga
moralen, och han hade t. o. m. gjort det i så hög grad, att han
— vad ingen av hans föregångare dristat — vågade skämta med
denna moral. Så heter det i en från franskan översatt dikt:
Uti katkesen, om jag minns,
Det någon stans upptecknat finns,
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
