Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Frese
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412
sina anleten ett drag av ideal skönhet,
art vilar ock över Freses Vårbetraktelser,
gladde han sig under den första tiden
Den
gryende
känslo-
samheten.
t. ex. över greve Falkenberg och Elias Brenner anslå Runius’ ord-
lekande manér, men utan att nå dennes drastiska åskådlighet eller
glada nonchalans; så gjorde han i en visa: »Raggen sökt’ ett bröllop
stifta» ett misslyckat försök att dikta i vännens plumpt komiska
stil. Bättre framgång hade han väl, då han upptog Runius’ franska
manér och efterbildade dessa små älskvärda bagateller, med vilka
Runius uppvaktat sina högadliga beskyddare, men även här brusto
.honom den naturliga kvickheten och det naturliga skämtlynnet. Icke
heller kunna vi säga, att han funnit sig själv i det på sin tid berömda,
versifierade tal, i vilket han på riddarhuset firade Karl XII:s återkomst,
ehuru talet dock stundom tår en finsk klang, som sticker av mot den
högtravande, panegyriska retorik, som då var på modet och som Frese
efter bästa förmåga sökte efterbilda. Verkligt goda för sin tid äro några
idyllisk-erotiska kväden, som tyckas vara inspirerade av Elisandra-
visan. Men icke heller i dem återfinna vi Freses egendomliga naturell-
Redan vid sin ankomst till Stockholm var Frese sjuklig, och särskilt
vid vårens inbrott tyckes den feber, varav han led, ständigt hava
brutit ut med förnyad styrka. Under den lörsta tiden hade han dock
långa mellanperioder av sundhet, men med året 1724 tilltog sjukdomen
med en sådan våldsamhet, att Frese märkte, att slutet ej var fjärran.
Ännu i fem år skulle han uthärda sina plågor, men mellan lidandets
väkter diktade han sina bästa sånger, de sånger, i vilka han helt och
ända igenom är sig själv.
Sjuka barn få ofta över
och ett skimmer av denna
Fjättrad vid sin sjukbädd
— trots den vemodsfulla kontrasten — ännu åt den »ljuva» våren,
då den »väna jord» löstes från vinterns band, då de vassa vädren
blevo lena och då skogens sångare stämde upp sina visor:
Tänk! Lärkans fjärde sång mig nu i örat gäller,
Och åter sker, att Gud sig mot mig vreder ställer.
När genom luften hon med sina vingar ror,
Då är det re’n så dags, att plågan i mig bor.
Ack! Hade jag din röst och dina lätta vingar,
Med dem du dig i hast till solens grannskap svingar,
Så flöge jag dit upp och klagad’ så mitt ve,
Att Nåden ej. min nöd skull’ utan tårar se.
Den fina, känsliga uppfattning av naturens skönhet, som röjer sig
hos Columbus, vänder här ånyo tillbaka, kanske ännu mera skär genom
den slöja av svårmod, som ligger utbredd över Freses diktning, och
det är denna stämning, som bildar grundtonen i de ofta härliga
Morgon- och Aftonpsalmer, han vid samma tid skrev. Dessa dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
