Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
givna av nymfer och chariter och följda av — berget Parnassus, på vars spets
Apollo stod och vid vars fot de nio muserna sntto spelande och sjungande.
Tåget avslöts av åtta sadlade handhästar, som fördes av krigare och nymfer,
samt en i rött, blått och guld klädd ryttartrupp.
Efter kartelets uppläsande hade Mars’ trenne riddare var sitt anförande,
Philopater förhärligade kampen för fäderneslandet, Démocrates striden för
friheten och Theander kriget för religionen. Efter dem tog Amor till ordet,
klandrande de förras »courages sanguinaires» och prisande kärlekens ljuvliga
strider, varpå Eudemon förfäktade den i kartelet uppställda satsen, i vilken
även Lycksaligheten instämde. Efter ett tal av Apollo avslutades det hela med
en »Concert des muses» och ett anförande av »Les Héros».
Dessa tal höllos antagligen på franska — det språk, på vilket de
ursprungligen voro författade. Den svenska översättningen, som är
Stiernhielms verk, har mera karaktären av ett program till deras
tjänst, som ej voro mäktiga det språk, som numera blivit hovets och
de förnämas. Den skiljer sig ganska mycket från den franska texten.
Värdskapen voro ett slags maskerader, vid vilka några agerade
värdfolk, andra gäster.1 De deltagande utförde således vissa impro-
viserade roller, men därtill tyckes också i regeln det dramatiska
elementet hava inskränkt sig, och i sak skilde sig värdskapen väl
föga från mera enhetligt anordnade kostymbaler.
Högst stodo de s. k. baletterna, som naturligtvis icke böra för-
blandas med dem, som i våra dagar uppföras på teatern. Renäs-
sansens baletter hava definierats såsom »rimmade sångspel med dans
och musik, vanligen av ett allegoriskt innehåll», och deras uppgift
var att i de pompösa former, som stodo den tidens hovskalder till
buds, inlägga en smickrande hyllning åt festens föremål.
Baletten har helt visst gamla anor, ehuru dess efemära karaktär
har vållat, att dess historia är föga känd. Men även om något
liknande festspel förekommit under medeltiden — då väl i det prakt-
älskande Frankrike2 — tillhöra dessa baletter med hela sin karaktär
renässansens tidsålder, och helt visst stod deras vagga i Italien; de
berömda allegoriska och mytologiska festtåg, med vilka Lorenzo de’
Medici sökte vinna det florentinska folkets gunst och till vilka han
skrev sina ypperliga canti carnascialeschi, hava åtminstone starka
beröringspunkter med den senare tidens baletter. Fullt utvecklade
blevo dessa dock först vid senrenässansens hov, och här var det hoven
i Turin och Paris, som gingo i spetsen; i England, där dylika fest-
spel blevo på modet under de första Stuartarna, kallades de maskspel
och fingo, som naturligt var i Shaksperes hemland, en mera rent
1 Ett dylikt omtalas i Ekeblads sid. 136 citerade brev.
2 Om den s. k. Ballet des ardents, som 1392 uppfördes i S. Marcel, haft samma
dramatiska karaktär som de senare baletterna, är dock ovisst.
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
