Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Akademier och vittra sällskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
akademien sig föresatt att idka». På dessa skäl avstyrkte han
framställningen, och kanslikollegiet, som han fullständigt tyckes hava haft i sin
hand, gjorde hans yttrande till sitt. Gillet framhöll väl det ofarliga i att
i samma stad tolerera två inrättningar med alldeles olika uppgifter
och upprepade sin försäkran att ej syssla med de vetenskaper, som
hörde till akademiens område. Men det hjälpte ej. Någon
resolution på sin begäran fick Tungomålsgillet aldrig. Icke dess mindre
kom sällskapet till stånd, och från 1748 och 1749 finnas några av
dess protokoll kvar. Men dess verksamhet — diskussioner i
språkfrågor — blev för allmänheten alldeles okänd, och någon betydelse
för tiden fick gillet icke. Till en del berodde detta väl därpå, att
gillet icke bland sina medlemmar räknade några socialt inflytelserika
personer, men framför allt nog därpå, att dess uppgift stod i strid
med tidens mest genomgående idéströmning, med utilismen, som
däremot representerades av den segrande Vetenskapsakademien.
Konflikten blev därför en skärmytsling mellan den gamla och den
nya tiden.
Tillämnad historisk akademi.
Några år därefter, 1749, fick Vetenskapsakademien en ny
konkurrent, som då anmälde sig. Det var en tillämnad historisk akademi.
På sätt och vis fanns en dylik redan förut, nämligen
antikvitetsarkivet. Vid denna tid låg detta visserligen i fullkomlig lägervall.
Chefen, Helin, var lat och oduglig och bisittarna till en del
tjänstlediga. Men sedan den plikttrogne C. R. Berch 1750 blivit verkets
chef, fick detta åter, såsom på det gamla antikvitetskollegiets tid,
karaktären av en historisk-antikvarisk akademi. Mot fornforskningen
hyste Vetenskapsakademien likväl en misstro, som var fullt
berättigad. Den representerades av rudbeckianismens epigoner, Gustaf
Bonde, Biörner, Göransson m. fl., och för dem hyste den nya tidens
män inga sympatier. Vad åter en historisk forskning beträffar, var
denna i själva verket omöjlig, då — såsom vi minnas från
föregående del — riksarkivet var otillgängligt och varje historisk
handling betraktades såsom hemlig.
Planens upphovsman var en nybliven docent från Lund, Bengt
Bergius, och förebilden var det 1745 i Köpenhamn stiftade
Kongelige selskab for fædrelandets historie og sprog. Då Bergius
kommit till Stockholm, bildade han där en historisk akademi, vars övriga
medlemmar voro de båda fornforskarne Göransson och Westman,
den som historiker mycket dubiöse kyrkoherden Hallman,
Elisif-visans utgivare, samt titulärprofessorn H. J. Voltemat, som tryckt
några skolböcker i historia och geografi. Samlingen var således ej
vidare imponerande. Men 1749 begärde denna akademi hos Kungl.
Maj:t stadfästelse på sina statuter. Enligt dessa var programmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0064.html
