Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bokmarknaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så kunna de omsider köpa några få exemplar, så framt de få köpa
henne för en dalers mer eller mindre bättre köp, än boken eljes
ordinärt går och gäller, men i annor händelse kunna de väl
sammansätta sig och aldrig köpa något enda exemplar av hela förlaget,
och då är förläggaren allt för illa däran». Skrivelsen mynnar till
sist ut i ett yrkande, att bokbindarna av Kungl. Maj:t skulle
förständigas att blott hålla sig till sitt yrke, bokbinderiet, men
förbjudas att befatta sig med bokhandeln. Däremot borde var
boktryckare få hålla inbundna böcker av sina förlag till salu samt
genom kommissionärer i de större städerna försälja dem.
I nya inlagor framhöll Salvius vidare nödvändigheten av ett
boktryckarreglemente, motsvarande bokbindarnas skråordning, och han
inlämnade även ett förslag till ett dylikt. I det hela vann förslaget
Kungl. Maj:ts bifall, och den 12 augusti 1752 utfärdades en nådig
Förordning och reglemente för boktryckerierna i riket. Genom
detta erhöll varje boktryckare rätt att försälja de böcker, han
upplagt, såväl bundna som oinbundna[1] samt att genom kommissionärer
i olika städer föryttra dem. Någon livligare bokhandel uppstod
dock ej till en början genom denna frihet, ty ännu hade man den
föreställningen, att en boktryckare blott kunde sälja de böcker, han
själv tryckt, och något annat medgav i själva verket ej heller det
nya reglementet. För att få t. ex. tio böcker kunde en köpare
därför nödgas vandra till tio olika tryckerier, och detta var
naturligtvis en stark hämsko på köplusten. 1756 vände sig därför den
uppslagsrike Salvius till det mäktiga sekreta utskottet och anhöll
om privilegium på en »universalboklåda», i vilken skulle
försäljas såväl utländska som svenska böcker från alla de boktryckare
och enskilda personer, som dit ville inlämna sina förlag; därjämte
skulle bokhandeln bliva lånbibliotek. Utskottet, som kände sig mycket
tilltalat av planen, gav verkligen Salvius det begärda privilegiet
(1757), och han öppnade i följd därav en bokhandel på
Helgeandsholmen. Men någon universalbokhandel blev denna icke, enär de
andra boktryckarna föredrogo att själva sälja sina böcker och på så
sätt spara in provisionen till Salvius. Här led han således ett
nederlag, och den fullt moderna bokhandel, han velat skapa, kom
först långt efter hans död till stånd. Men även den seger, han
1752 vunnit genom boktryckarreglementet, förbyttes efter några år
till ett nederlag. Vid 1756 års riksdag fingo bokbindarna
borgarståndet att föreslå upphävandet av boktryckarnas rätt att sälja
bundna böcker. Denna gång misslyckades väl anfallet, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
