Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Bokmarknaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såldes utom av bokbindare även i klädstånd, snusbodar och dylika
ställen samt utbjödos på gatorna av gardeskarlar och pojkar. Vidare
hade man ännu den föreställningen, att en bokhandel endast fick
handla med en viss litteratur, en boklåda med utländsk, en annan
med svensk. Men trots dessa brister är det tydligt, att de många
boklådorna högst väsentligt ökat allmänhetens läslust, och i en
ansökan från 1770 om privilegium på en bokhandel säges — nog
alldeles riktigt — att »antalet av dem, som älska och söka
bokvett, dageligen synes i alla stånd tilltaga».
Förläggarna.
Även förlagsverksamheten gick under frihetstiden högst
betydligt framåt, till en icke ringa del därför att de ledande inom denna
nu voro bildade män som Momma, Salvius och Gjörwell, icke
hantverkare som under 1600-talet. Såsom vi minnas voro
stormaktstidens förläggare — om vi frånse de talrika fall, då en författare
själv förläde sitt arbete — huvudsakligen boktryckarna och
bokbindarna, i bägge fallen således personer, som saknade litterära,
intressen. Vetenskapliga arbeten hade därför endast kunnat utgivas,
med statshjälp eller tack vare någon mecenat; skönlitterära
arbeten — dikter, romaner och dramer — hade med några få
undantag förblivit otryckta och outgivna, ty här saknades både förläggare
och publik. Alla dessa olika grupper av förläggare förekomma ock
under frihetstiden, och till dem sällar sig nu en ny: bokhandlarna.
För den högre litteraturen spelade bokbindarnas förlag likväl
numera ingen roll, och även mecenaterna voro ganska fåtaliga.
Däremot var det fortfarande mycket vanligt, att en författare själv
förlade sitt arbete, och flera högst betydande verk tillkommo på detta,
sätt — jag behöver blott nämna Ihres stora glossarium. I regeln
förminskades dock den ekonomiska risken för dessa privata
förläggare genom en förut gjord prenumeration på arbetet, och
därefter såldes de exemplar, som ej gått till prenumeranterna, genom
de förut omtalade boklådorna, som ju betingade sig en mycket låg
provision. Men även privatpersoner, som icke voro författare, sökte
ofta privilegium på någon populär bok för att på så sätt skaffa sig
en inkomst, och särskilt praktiserades denna förlagsverksamhet av
studenter och gymnasister, vilka sedan såsom kolportörer sålde
boken i fråga. Litterärt voro naturligtvis dessa förlag betydelselösa.
Litterära statsunderstöd.
Staten d. v. s. frihetstidens riksdag understödde däremot ganska
litet litteraturen, vida mindre än på Gustav Adolfs och Karl XI:s
tid. I de flesta fall bestack sig understödet till ett privilegium.
Jacob Wilde, som var rikshistoriograf och såsom sådan på statens
uppdrag författade åtskilliga arbeten, fick icke något statsanslag till
dem, utan i stället rätt att öppna ett eget tryckeri för dessa — och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0142.html
