Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ortodoxismens fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skatt nästan blott på detta stånd, men prästerna segrade — de
hade ju anslagit de ekonomiska och utilistiska strängarna — och
paragrafen kom verkligen in i överflödsförordningen. Men det var
också den sista segern, och i det följande få vi se, huru dessa
främmande trosbekännare genom Gustav III:s toleransedikt
tillförsäkrades fri religionsövning.
Dessa främmande religionsbekännare voro emellertid ganska få,
och ojämförligt viktigare var därför ortodoxismens kamp med den
rent svenska sektrörelsen. Denna har för 1700-talets kultur haft en
genomgripande betydelse även därför, att dessa sekter voro den
jordmån, ur vilken den gustavianska tidens ordensmystik till en stor
del hämtade sin näring, och de spela en roll även för 1800-talets
romantik. Vi skola därför övergå till denna rörelses historia.
Den lutherska poliskyrkan.
Vi hava förut sett, huru 1600-talets lutherska kyrka allt mer och
mer avlägsnat sig från protestantismens stora och ledande
grundtankar. En huvudanmärkning, som de äldsta protestanterna riktade
mot den romerska kyrkan, var, att denna blivit en prästkyrka, ej
en allmännelig kristen församling. I det fallet hade 1600-talets
svenska kyrka i det väsentliga återgått till katolicismen, och
lekmännen hade allt mer och mer ställts utanför allt inflytande på
kyrkans angelägenheter. För de första protestanterna hade vidare
den »tro», på vilken de så starkt höllo gent emot katolikernas
»goda gärningar», varit ett religiöst liv. Men för det religiösa livet
stod 1600-talets svenska kyrka i det hela oförstående, och i dess
ställe hade man satt den rent yttre kyrkotukten, ett slags
polisreglemente, som stormaktstidens människor visserligen ännu ej kände
så tryckande, då de voro vana att lyda och hade för låg kultur för
att känna oket. Man fann det därför helt naturligt, att den, som
på ett år ej gått till nattvarden, tilltalades och straffades såsom
okristen. Såsom sabbatsbrott betraktades frånvaro från kyrkan under
förevändning, att man hemma läste predikan, och vid tredje resans
brott skulle den felande böta eller sig till blygd för hela
församlingen en söndag sättas i »stocken» vid kyrkodörren. Den, som
gick för tidigt, innan gudstjänsten var slut, skulle plikta sex marker
silver, och den, som kom för sent, pliktade andra gången en mark
smt. Enligt ett kungligt brev av 1688 skulle officerare och gemene
vid konungens livgarde delas i två grupper, av vilka var grupp
varannan söndag skulle gå till nattvarden. Försummelse straffades
hos officerare med förlust av en halv månads sold; soldaterna fingo
slita tre par spö.
Det var mot denna poliskyrka, som pietismen kom såsom en
protestantisk reaktion, och såsom vi i föregående del sett funnos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0152.html
