Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ortodoxismens fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förslaget. Men prästerna satte sig ivrigt emot det, ty — yttrades
det — dessa timliga fördelar skulle köpas för dyrt, »om religionen
skulle lida men och efterkommande störtas i själavånda». I följd av
detta motstånd blev frågan oavgjord. Men till sist visade sig det
utilistiska intresset såsom det starkaste, och 1724 utfärdade rådet
en resolution, genom vilken de av Jonas Alström till Alingsås
inkallade arbetarna av reformert bekännelse tillätos fri religionsövning,
dock icke i någon kyrka, utan blott i enskilda hus.
De reformertas ställning.
Först vid 1741 års riksdag beviljades religionsfrihet för de
reformerta i hela landet. Visserligen satte sig prästeståndet även nu till
motvärn, men blev överröstat. Ty bondeståndet hade vunnits för
förslaget, emedan man såsom skäl hade anfört, att allmogen kunde
räkna på att få bättre betalt för sina varor, om befolkningen växte till
och välståndet ökades genom placering av utländskt kapital i landet.
Beslutet dikterades således av ekonomiska motiv, och det var denna
utilism — ej någon ideell frihetskärlek — som sköt den första
breschen i ortodoxismen. Prästeståndet fortfor väl att vid följande
riksdagar protestera, men utan framgång, och till sist märker man,
huru ståndet känner sig besegrat av den nya tiden. Då en medlem
vid riksdagen 1765 föreslog, att man åter skulle försöka, »vad till
återvinnande och befästande av religionens enhet i vårt kära
fädernesland kunde stå att uträtta», fruktade andra, att ett dylikt försök
skulle ha en rakt motsatt verkan. Bråkade man i denna sak, kunde
kanske också katolikerna få religionsfrihet, och det var därför bäst
att vara försiktig.
Katolikernas ställning.
Farhågan, att också katolikerna skulle få religionsfrihet, var icke
alldeles ogrundad. De franska katoliker, som för slottsbygget
inkallats på 1740-talet, hade då med regeringens goda minne fått
rätt att hava en särskild katolsk kyrka, och med dem hade följt
några katolska präster, som förrättade vigslar, barndop och
begravningar, utan att regeringen ingrep. Det, som särskilt förargade
de lutherska prästerna, var begravningarna. Så t. ex. klagade
kyrkoherden i Kungsholmen, att de i hans församling boende katoliker
»lika som förr och ännu oförskämdare fortfara med deras
begravningar». Men konsistoriets klagomål hos Kungl. Maj:t hade ingen
påföljd. Bättre tur hade prästerna, då anfallet riktades på en annan
punkt. Kyrkoherden Nensén hade ondgjorts över, att de förnämares
barn ofta uppfostrades av franska guvernanter, som voro av katolsk
bekännelse, och då överflödsförordningen vid 1765 års riksdag kom
före, passade prästeståndet på och föreslog, att den, som anlitade
en dylik lärarinna, skulle till staten erlägga en överflödsavgift av
200 daler smt. Adeln protesterade naturligtvis, då detta var en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0151.html
