Illustrerad svensk litteraturhistoria / 3. Frihetstiden / 123 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ortodoxismens fall

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gammalpietisterna, som ju likaledes förkastat de icke väckta prästerna.
Men Dippel gick ännu längre och underkände även sakramentens
betydelse. Dopet var ett arv från judendomen, ett människopåfund och
utan betydelse. Nattvarden hade ingen sakramental verkan, utan var
blott en kärleks- och
åminnelsemåltid, som således endast kunde
hållas av de verkligt troende.

Johann Conrad Dippel. Kopparstick av C. Bergquist 1734 efter J. Streng. Kungl. Biblioteket.

Mest betydande av Dippels
kätterier var likväl, att han
alldeles förkastade den paulinska
och lutherska försoningsläran.
Gud är icke vred på oss, han
behöver icke försonas, och Kristus
har ej försonat honom genom att
lida i vårt ställe. I och för sig skulle
väl denna nya dogmatik icke hava
fått någon större betydelse för
kulturen, utan blott blivit ett
teologiskt tvisteämne. Men det var
själva utgångspunkten, som var
den viktiga: Gud kan ej vara vred,
ty han är själva kärleken. Det var
detta, som grep sinnena. Det var
ett nytt tal, som framkallade ett utbrott av den under ortodoxismens
tid undertryckta sentimentaliteten, och den äldre, ännu strängt lagiska
pietismen började nu visa tendenser att bytas ut mot ett hysteriskt
känslofrosseri och religiös extas. Den äldre pietismen hade räknat
sina anhängare bland adeln, något också bland präster och
förmögnare borgare, och dessa pietister hade varit ett strängt,
allvarligt folk. Nu spred sig den religiösa rörelsen till det lägre folket
i huvudstaden och antog en nästan revolutionär karaktär. Prästerna
avbrötos i sina predikningar av hysteriska kvinnor, som kallade
dem lögnare o. s. v.; vid de enskilda konventiklarna »bad man —
efter vad det berättades — med egna ord, i gråt och tjutande, med
skrik och rop, med händernas och kroppens häftiga bevekande».
Man hade således helt hastigt från poliskyrkan kommit fram till
tungomålstalandet.

Detta var nu icke dippelianism, men en följd av de tankefrön,
Dippel kastat ut. Han kom, såsom jag nämnt, till Stockholm i januari
1727 och tog då in hos gammalpietisternas ledare von Wolcker. Men
de funno snart, att de stodo på alldeles olika ståndpunkt. Wolcker
gillade ej Dippels dogmatik, stötte sig väl ock på hans mindre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>