Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ortodoxismens fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allvarliga, satiriska sätt, och Dippel å sin sida ansåg de svenska
pietisterna förlegade och efterblivna. Om deras konventiklar yttrar
han sig ganska ringaktande.
Dippels Stockholmsvistelse blev emellertid helt kort. Under
riksdagen inlämnade prästeståndet en ny begäran om Dippels utvisande,
fick denna gång borgare och bönder med sig, och i december måste
Dippel lämna huvudstaden. Hans korta uppehåll härstädes betecknar
emellertid en avgjord brytning i det svenska sektväsendets historia.
De äldre pietisterna von Wolcker och Cederhielm avledo 1729, och
i stället grep dippelianismen eller den yngre, radikala pietismen
allt mer omkring sig. De rena dippelianerna, d. v. s. de, som
omfattade alla hans teologiska lärosatser, voro måhända jämförelsevis få,
men dess flera de, som i ett eller annat avseende påverkats av
honom, och 1730-talet är ett bland de mest upprörda skedena i
den svenska kyrkans historia.
Tollstadius.
Den förste, som råkade ut för misstanken att vara besmittad med
de nya kätterierna, var huvudstadens mest uppburne predikant Erik
Tollstadius, som då var kyrkoherde i Skeppsholms församling, en
varmt religiös personlighet med en stark dragning åt den äldre
pietismen, vars etiska uppfattning av kristendomen han delade. Det,
som särskilt slog an på honom i Dippels förkunnelse, var hans lära
om Gud såsom kärleken, och denna tanke kom nu också fram i
hans predikningar. I följd härav blev han i maj 1728 uppkallad för
konsistorium. Där förklarade man först för honom, att det alls icke
var fråga om någon process, utan att man blott ville hava en broderlig
konferens med honom, och så frågade man honom, vad han tyckte
om Dippel. Härpå svarade Tollstadius, att han icke var Dippels
domare, att om Dippel hade orätt, så finge han själv svara för det,
och att han (Tollstadius) hade alldeles för ofullständig kännedom
om Dippels skrifter för att med någon sakkunskap kunna yttra sig
om dem. Längre kom man denna gång ej med honom.
I oktober uppkallades han ånyo och åtspordes, vad han ansåg
om Dippel. Då han hänvisade till sitt förra svar, formulerades
frågan så: om han ville förklara, att han förkastade Dippels lära?
Härpå svarade Tollstadius: Det kan jag icke göra. Konsistoriet drog
härav den logiskt tvivelaktiga slutsatsen, att han gillade Dippels
åsikter, och i följd härav ansåg man sig kunna börja en rättegång
mot honom. För dess olika skeden skall jag här ej redogöra. Den
slutade emellertid först 1731 med Tollstadius’ frikännande. Av sina
vedersakare beskylldes han för att »svinka» och ej våga stå för sin
mening. Men sannolikare är dock, att Tollstadius med sin praktiska
uppfattning av religionen ej intresserat sig för den dippelska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0158.html
