Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ortodoxismens fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statskyrka och präster samt höllo, som jag nämnde, enskilda
konventiklar hos fru van den Aveelen.
Dessa kunde ej länge förbliva okända, och på sensommaren 1731
gjorde kyrkoherden Hermonius — Bellmans morfar — anmälan om
dem hos konsistorium. Utgången var naturligtvis klar på förhand,
och kämnärsrätten, dit målet förvisats, hade ingenting annat att
göra än att enligt konventikelplakatet av 1726 döma värdinnan, fru
van den Aveelen, till 200 dalers böter och deltagarna till 40 daler.
Hade man stannat härvid, hade förfarandet varit lagligt. Men nu
övergick man till en rent olaglig förföljelse. En av gråkoltarna,
Annika Andersdotter, hade flyttat till sin gamle far, som bodde vid
Långholmen, och med henne följde fyra andra kvinnliga gråkoltar.
Några konventiklar höllo de icke, och de arbetade så mycket de
behövde för att livnära sig och för att icke behöva tigga. De föllo
således ingen människa till last, men icke dess mindre togs aktionen
mot »de fanatiska kvinnfolken» upp i konsistorium, de häktades
och ställdes ånyo inför kämnärsrätten. Konsistoriets
anklagelsepunkter äro onekligen dråpliga. De anklagades nämligen dels för
olovliga sammankomster, dels för en ovanlig och förargelig
klädedräkt, dels för ett »sällsamt leverne». Då de nu emellertid icke
hållit några konventiklar, och då man enligt konventikelplakatet
ej kunde straffa en person för »ett sällsamt leverne» och en »ovanlig
klädedräkt», tog man i stället sin tillflykt till tjänstehjonsstadgan.
De hade själva förklarat, att de ej ville låta tvinga sig till världsliga
sysslor och arbete. De hade således icke någon tjänst, och ehuru
de hade fast bostad och icke lågo någon till last, betraktade
kämnärsrätten dem såsom lösdrivare och dömde dem till spinnhuset. Gubben,
som härbärgerat sin dotter och hennes väninnor, straffades med 20
dalers böter.
De fördes således till spinnhuset, där de då — det var en söndag
— sysselsatte sig med sång, bibelläsning och bön. Men då de på
måndagen skulle sättas till arbete, vägrade de enligt sin religiösa
tro och sattes därför in i cell för att — såsom det skrevs — »genom
svält samt med ljus ifråntagande tvingas att arbeta». Men icke heller
detta hjälpte. De stackars gråkoltarna underkastade sig utan knot
detta straff, och då ett par dagar gått, utan att de fått någon mat,
lät fängelsepredikanten på eget bevåg ge dem halv kost. Inför
detta fall stod man alldeles rådlös. Närmast följde en lång
skriftväxling mellan alla möjliga myndigheter om, huru man i detta fall
skulle förfara — en skriftväxling, som pågick i ett par år och som
har intresse genom de åsikter, som nu börja bryta sig mot
varandra. Konsistoriet och kämnärsrätten visade sig totalt ur stånd att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
